Ibland får jag perioder då jag måste släppa tankar på sjukdomar, F-kassan, socialen och annat elände och koncentrera mig på att bara försöka må bra. Jag har varit så trött (less) en längre tid och har i ren protest försökt strunta i min fibromyalgi. Detta är ju också vad F-kassan tycker jag ska göra eftersom de anser att jag är fullt frisk. Men det har istället resulterat i att jag mår ännu sämre och inte orkar särskilt mycket. Jag blir ju ännu tröttare av det vilket gör protesten rätt så korkad.
Att strunta i fibron innebär att jag inte vilar något alls på dagen, detta är något som är viktigt men som jag under dessa perioder finner enormt tråkigt och glädjedödande. Jo jag vet att det är barnsligt men jag vill helt enkelt inte vara sjuk. Och då blir det så här. Även om jag inte anstränger mig särskilt mycket om dagarna så behöver jag ändå vila, kanske sova en stund. Min nattsömn har varit dålig också och jag har varit stressad på grund av att jag vill mer än jag orkar.
Jag är så vansinnigt irriterad och trött på att ha fibromyalgi att jag skulle vilja skrika som en räv från hustaket.
Att ha fibro gör att ens personlighet förändras, man känner inte igen sig själv, man blir deppig och misstror de signaler som ens egen kropp ger. Det finns nog många som har varit med om just denna effekt. Det är detta jag revolterar emot. Den person som är jag har blivit så hindrad av fibron att jag ständigt måste kämpa för att hålla den kvar. Att utvecklas (åt vilket håll man än känner för) är också svårt i och med att man är så trött att allt känns likgiltigt oftast. Det är nog förmodligen därför jag ibland har en period av protester emot fibron och allt som det har burit med sig. Jag brukar inte orka protestera så länge, till slut måste jag böja mig för faktum; att jag har fibromyalgi och jag måste lära mig gilla läget. Men jag försöker kämpa emot in i det längsta.
Låter det som någon som försöker lura F-kassan? Låter det som en fuskare? Låter det som någon som vill vara sjuk? Om det är nån F-kassenisse som av någon märklig anledning skulle ta sig fram till min blogg och läsa så kan ju denne nisse ta sig en funderare på detta. Det finns ju också fortfarande läkare som rent ut säger att fibromyalgi inte finns. Men vad i h-vete är det då för skit som har invaderat min kropp? Man undrar ju.
Att jag inte bloggat på länge beror på att min hjärna har varit upptagen med att läsa tokigheter på nätet, se på roliga filmsnuttar, med mera, på youtube så jag skrattat och nästan fått kramp i magen av det... :-) lyssnat på bra musik och även försökt skriva nåt vettigt själv (dock ej här då). Vilket kanske inte gått fullt som jag tänkt för på grund av allt skrattande har jag blivit totalt mör i hela kroppen. Hehe... Och distraherad. Men jag har ju i alla fall blivit lite gladare. Alltid en god sak.
Mitt sätt att hela mig själv när jag har det jobbigt är att skratta mycket. Jag är nämligen rätt så trött på att gråta och vara deppig. Det finns en tid och plats för allt och just nu är det verkligen tid att skratta för min del. Återkommer med mer "matnyttigt" för bloggen framöver när jag har fått nog med skratt och fyllt på min energi. Skolorna börjar ju snart och rutinerna kommer igång igen. Och förmodligen så kommer jag igång också. Hoppas jag.
Just nu är jag som sagt fortfarande upptagen med att samla energi och återupptäcka det som är roligt i tillvaron. Jag har (dock ej medvetet - jag har bara slunkit dit) gått ner mig alldeles för långt i sörjan som består av självförakt, deppighet, hopplöshet och annat bôs. Jag behöver nog åter läsa boken Självkänsla nu! av Mia Törnblom för tydligen så glömmer jag lätt vad jag läst och lärt.
Sen vet jag ju inte hur det blir med projektet heller. Fortfarande har jag inte hört ett ljud därifrån men jag tror inte de glömt mig. Jag har också beslutat mig för att inte överklaga till F-kassan något mer. Min energi är alltför dyrbar för att användas till detta. Inget nytt finns att tillägga, inga nya intyg. Det som finns är konstaterandet från ett helt team att jag inte har någon som helst arbetsförmåga för tillfället. Om inte det räcker så finns det inget mer att tillägga. I rest my case som det heter på engelska.
Jag måste försöka se framåt även om framtiden är rätt så luddig och vag. Men framåt ska man ju ändå, i galenskapens värld.
Kram!
Tänk om doktorn berättade en rolig historia när man kom dit... Det vore väl inte så dumt ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar