Det finns alltid hopp

Ibland kan det vara svårt att tro på att bra saker faktiskt kan hända. Men man ska inte ge upp. Inte om varken stort eller smått.

Idag har jag fått min dörr fixad. Snickaren har precis gått och jag har även just nu en rörmokare här som grejar min toalett som varit mer besvärlig än nånsin den senaste tiden. Den har stått och runnit och småspolat och vid spolning har den brölat så den kunnat väcka döda. Men nu kanske det blir ordning på det också. Plus att jag eventuellt får en ny ringklocka till dörren, själva ringplutten är borta och jag har ingen aning om varför den blivit borttagen alls. Snickaren tyckte inte att den skulle vara så så han skulle tala med elektrikern. Får man bara kontakt med rätt personer direkt så brukar saker ordna sig. Nog för att det kan ta lite tid ibland men ändå.

Jag började väl kanske i en annan ände än brukligt genom att jag fick kontakt med besiktningsmannen som tittade på min otäta dörr. Då upptäckte han att toaletten krånglade också (han hörde när den småspolade hela tiden) och på den vägen är det. Nog för att snickaren fick ringa rörmokaren och påminna om toan medan han själv var här förut men ändå... det blev ju gjort. Och det är jag tacksam för. Så det har varit ett väldigt rännande av herrar här nu på förmiddagen. Hehe...

Jag träffar fortfarande min coach varje fredag och det betyder väldigt mycket för mig. Hon peppar mig när jag är trött och gläds med mig när jag mår bättre. :-) Hon anser efter att ha läst min utredning att jag behöver KBT precis som teamet kom fram till. Hon förstår inte att F-kassan bara struntade i resultatet av den. Som om de gör utredningar för sakens skull och egentligen inte är intresserade av vad som kommer fram. Men det är ju slöseri med pengar. En utredning måste ju kosta rätt mycket. Men vem vet hur de resonerar egentligen?

Nu har min toa blivit fixad och den lät så fint när rörmokaren spolade. :-) Rörmokaren som förresten är en gammal bekant från en av mina tidigare arbetsplatser (ett äldreboende) där han jobbade som vaktmästare. En mycket trevlig karl. ;-) Jag trodde inte han skulle komma ihåg mig men precis när han skulle gå så frågade han om jag fortfarande jobbade på äldreboendet. Och då var jag ju tvungen att säga att det gjorde jag ju inte... Och så nämnde jag bara i all korthet hur läget var nu. Så var det med det. Ehrm. Jora så att... Sa jag att han är trevlig... hehe...

Isac åkte hem igår och Viktor tjurade lite. Ingenting var mysigt längre när inte Isac var här. Och imorse var han grinig och trist ända tills vi väl kom ut. Då blev det lite bättre för då började vi prata om lite av varje. Han undrade förstås (för nittioelfte gången) varför man dag ut och dag in var tvungen att gå till skolan. Jag kontrade med att man blir ju också färdig med skolan till slut, man behöver inte gå dit hela livet. Endast en väldigt kort period. Om man ser till helheten. Jag beskrev för honom den situation som var när jag gick i sjuan. När jag var tvungen upp tidigt och iväg med en buss för att gå på högstadiet en mil bort. Och om jag slutade tidigt nån dag kunde jag inte åka hem utan fick snällt vänta på skolbussen som alltid gick vid halv fyra. Som tur var så byggdes högstadiet här under tiden så jag fick gå åttan och nian här hemma.

Han har ju heller inte en vanlig klassituation utan får sitta i lugn och ro och ha det precis som när han gick på mellanstadiet i och med att han går på särskola. Detta är ju en av de fördelar som han har. Jag tror han måste påminnas ibland om hur mycket bättre det är nu än när han gick i vanlig klass och allt var bara jobbigt och mycket bråk. För han glömmer fort. Så när vi kom fram till skolan, jag var på väg på min promenad genom skogen idag, så var han på rätt så bra humör och berättade att de bara skulle ha ett arbetspass på förmiddagen för de skulle på teater sen. I Folkets Hus. Det var visst elever på högstadiet som skulle framföra nåt. Ingen visste riktigt vad, inte ens lärarna, men det skulle visst vara nåt förhistoriskt.

Det är kallt ute, gråkallt, och det har kommit en aning med snö. Gräsmattorna är lite vita på sina ställen och det var rätt halkigt på bron. Skogen var ljuvligt vacker som vanligt. Den är lika vacker året runt tycker jag. Varje årstid är fin när det gäller skogen.

Nu ska jag gå till konsum och handla hem lite mat men det får bli lite för jag är rätt så fattig. Man får väl leva på vatten och bröd till veckan när Viktor inte är hemma. :-( Sånt är livet ibland för en socialbidragstagare. Till saken hör att jag köpt en ny jacka till Viktor och det var ju tvunget. Därför blev det ett hål i kassan. Barnbidraget räknas ju som inkomst och därför får ju aldrig de pengarna gå till sånt han behöver i klädväg utan till räkningar och mat. Och nu har han växt nåt så bedrövligt att han måste ha nytt. Trasigt blir det ju också till slut.

Men som rubriken säger; det finns alltid hopp. Jag ska inte ge upp. Nån gång vänder det. Jag längtar dit. :-)

KRAM!

Här åkte jag skridskor när jag var liten tös.

När det var is då förstås. ;-)









Dagens citat:"Den som lever med planer för framtiden håller sig ung."