Viktors fiende och en stressad arbetslös

"Sommaren är min värsta fiende. Det kommer inte att bli bra förrän den är död".

Hårda ord sagda av en väldigt svettig kille när han precis var hemkommen från stan tidigare idag. Otur för Viktor att sommaren bestämt sig för att hänga i ett tag till även om det är september. ;-) Han lider verkligen av värme. Och inne i bussen kan det bli rätt varmt också.

Skolstarten gick över förväntan faktiskt. Bussresorna är väl inte så roliga men än så länge är det inte alltför mycket gnäll. Under första riktiga skolveckan fick eleverna en så kallad "thinkpad". Den är som en liten mini-laptop och behändig att frakta. Denna ska de dra på varje dag fram och tillbaka nämligen. Det är ett arbetsverktyg för dem som de alltid ska ha tillgängligt.

Viktor var mycket nöjd både med lärare och klasskompisar. Och hittills har han inte sagt nåt negativt om undervisningen heller. Tvärtom. :-) Hoppas att det varar.

De är indelade i små grupper med cirka 8 elever i varje och det innebär ju en ganska lugn miljö. De har två lärare (på dessa 8) som är deras mentorer. Allt är väl strukturerat och eleverna får bra information innan de ska göra saker. Känns väldigt bra. Men så är det ju anpassat för Aspergare också.

Själv har jag fullt upp med att hänga i och "sköta mig". Jo det är ju så. Har inte hört nåt från AF än men hon skrev upp mig på en väntelista som jag inte minns vad det heter nu. Där man kan få extra hjälp eller hur hon nu sa. Varför kan jag aldrig komma ihåg nåt? Ibland blir jag orolig för jag är så disträ men jag tror att jag är stressad helt enkelt.

Det är jäkligt stressigt att vara en arbetslös med funktionshinder. När jag var som sjukast (för några år sen) så tänkte jag aldrig på att jag skulle kunna jobba alls. Då ville jag bara vara ifred och ta det lugnt. Men även det var stressigt eftersom jag ju egentligen inte ansågs vara sjuk utan frisk. När man ska behöva bevisa sin sjukdom så måste man ju alltid ta fram det sjuka och då försvinner ju också det friska man har. Det har jag sagt förut tror jag men det tål att sägas igen. Ingen blir friskare av att bli ifrågasatt och tvingas överbevisa sin sjukdom. Snarare tvärtom eftersom det tar hårt på självkänslan och man blir ännu mer deppig.

Apropå att vara stressad och disträ... För ett tag sen stod jag och skulle fälla ihop strykbordet och helt plötsligt hade jag glömt hur man gjorde. Jaha, tänkte jag, då får jag väl stå här och vänta tills jag minns då. Och efter några sekunder så kom jag ihåg och kunde fälla ihop det och ställa in. Men nog blev jag förvånad när jag faktiskt inte kom ihåg hur man gjorde!

Saknar förra hösten. Då var jag fortfarande kvar på praktiken och kände mig trygg och lugn med det. Om jag hade vetat att det skulle bli så här när jag slutade så hade jag nog inte gått med på det. För nog trodde jag att min handledare på AF hade något annat på gång för mig istället. Endera ny praktikplats eller utbildning. Nog för att jag hade kunnat gå den där kursen som jag skrev om i juni men... det var inget för mig. Det handlade endast om såna jobb som jag verkligen inte ska ha. Stressiga jobb.

Jag har ju fortfarande kontakt med Carina. Vi har ju både bok och utställning att prata om fortfarande. Som tur är. :-) Och nya utställningar också. Och det blir ju i samband med Skapande Kraft. 

Nej nu ska jag nog ha mig en kopp te.

En aning höstfärg bland det gröna...

Ha det gôtt! Kram!

Skolstart med bussåkning, självpepp och en undran från språkpolisen

Idag börjar Viktor gymnasiet.

Han har haft lätt panik i flera dagar nu, och gnölande bett om att få slippa gå i skolan, men inte så mycket för själva skolan tror jag utan för bussåkningen. När han var liten så älskade han att åka buss. Nu - inte så värst. Det är ju en vanesak och jag tror inte han ska behöva gå upp i ottan för att åka iväg. Vi får väl se. Det trista är ju att det tar en stund att åka. Runt 50 minuter ungefär. Och samma när han ska hem. Det kan ju kännas som slöseri med tid. Idag får han dock skjuts av sin pappa eftersom det är en kort dag, 10-12, och allra första dagen. Imorgon kanske han får börja med åkandet. Busskort skulle de visst också få idag. Värmlandskortet.

Min förhoppning är att vi ska kunna flytta tillbaka till stan snarast. Det finns ju i stort sett inga praktikplatser i den här kommunen, enligt AF, så jag har ju förhoppningsvis bättre möjligheter om jag bor i stan. Och då har jag som strävan att eventuellt få tag på en bostad i närheten av Viktors skola.

Det är jobbigt att hålla sig igång. Varje vardag går jag upp tidigt och fixar med allt som jag gjorde när jag hade praktik. Och det är bara för att inte komma ur form. Måste hålla mig redo för praktik/jobb.

Jag frågade på AF om man får hjälp till reseersättning om man får praktikplats i Karlstad och visst, till en viss del men man får betala 600 själv. Varje månad antar jag för det var ju det jag frågade om. Och det finns ju inte en chans att det går när man lever på försörjningsstöd.

Jag vet att jag behöver mer utbildning för att ha en möjlighet till jobb. Om jag får nåt ens då.

Det är inte så lätt alla gånger att hålla ångan uppe. Ibland vill man liksom skita i allt för man orkar inte. Nu ska ingen bli orolig för att jag håller på att flippa ur, för det gör jag inte, men jag har stunder då det känns rätt hopplöst. Jag kommer över de stunderna med hjälp av lite självpepp. :-) Kommer ihåg saker som jag gjort och som uppskattats och så... Det brukar hjälpa.

Hörde på nyheterna att Försäkringskassan räknar med att sjuktalet kommer att stiga under 2014. Och att det är mest psykisk ohälsa bakom dessa siffror. Orsaken var mest stress. DUH! (för att använda ett engelskt ord) Såklart det är psykisk ohälsa som ökar! Folk lever under ständig press och stress numer. Alla orkar inte det. Och vem som helst kan drabbas. Vem. Som. Helst.

För att tala om nåt helt annat... Jag som är en sån språkpolis har börjat märka att folk inte längre skriver "man" i sina texter. I flera tidningstexter har jag läst ordet "en". Mitt eget exempel "Tänk att en aldrig kan få vinna pengar" eller "Om en ska säga sanningen till folk så får en försöka vara ärlig men ändå snäll".  Relevanta meningsexempel för min del... :-)

Som dialektalt ord är det ju helt okej men jag tycker nog inte att det är det i tidningstexter eller texter som finns på nätet och är skrivna av journalister eller liknande. Jag minns inte nu var jag sett detta, jag läser många nättidningar och texter, men jag vet att när jag läste det senast så var det inte i en värmländsk tidning. Jag har sett det på fler ställen.

På engelska används ordet "you" eller "one". "and you wonder if..." Och "and one wonder if..."

Men jag ser sällan att ordet "one" används. Mer i den brittiska engelskan kanske. Jag är inte helt säker.

På svenska blir det "och man undrar om..." och "och en undrar om..."

Som sagt; språkpolisen undrar också. Ifall det är en ny regel som jag missat. Att vi nu ska skriva "en" istället för "man".

Nån som vet? :-)

Ha en bra dag. Kram!

Och som vanligt varje augusti (favorit i repris) så lägger jag in Månsken i augusti med Lena Philipson. Och månbilderna är fantastiska. Älskar månen! :-)

Skapande Kraft

Här kommer en första titt på affischen som ska användas till de två veckor med Skapande Kraft som går av stapeln i september. Vet ej om den kommer att se ut exakt så här men antar det. Fick den via mail av Carina men kunde inte använda den versionen utan fick skriva ut den och ta ett foto. :-) Ja jag vet inte om jag kanske kunnat göra annorlunda men det spelar ingen roll. Under affischen följer även texten som var med i mailet.

Projektet Våga fråga presenterar SKAPANDE KRAFT i Gamla Kraftstationen i Deje 16-29 september. Evenemanget innehåller ett fullspäckat program med bland annat konstutställning, teater, musik, workshops, samtal och föreläsningar. Konsten som uttrycksform står i centrum för berättelse om och bearbetning av psykisk ohälsa.

Alla drabbas vi av psykisk ohälsa någon gång i livet. Kanske har du en depression eller en mer permanent funktionsnedsättning, eller så drabbas du som anhörig. Genom Våga fråga vill vi få bort föreställningen om att det är "de andra" som drabbas. Det är ”vi alla” och med bra stöd och hjälp kan vi fungera bra i vardagen. Det är tystnaden och skammen som ställer till det för oss. Vi tror att ingen annan har samma problem som oss själva, och som anhörig lär man sig att dölja problemen som det för med sig och vägen till hjälp försvinner ännu längre bort.

Väl mött till SKAPANDE KRAFT och två spännande veckor där kultur och skapande i totalt fokus hjälper oss att öppna våra sinnen och förändra attityder.

I mitten av augusti presenteras det detaljerade programmet. www.gamlakraftstationen.se

Hjälp till att sprida budskapet.

Vi finns även som facebookevenemang: https://www.facebook.com/events/204175063081031/

 

Dagen då jag slutade praktiken

Ja tro't eller ej men det blir ett inlägg till idag. Lika bra medan man ändå håller på eller hur? :-)

På morgonen den 16 maj så samlades vi som vanligt (egentligen skulle ju inte jag vara där men var det ändå) och skulle ha personalmöte. Det blev fika och sen kom det plötsligt fram en blomma och en korg med en massa härligheter i. Och kramar delades ut. Plus ett album som Carina hade gjort i ordning och som jag inte kunde läsa i förrän jag kom hem för jag visste hur det skulle bli. Och det blev det också. Det var nog längesen jag grät så som när jag satt och läste alla fina texter med hälsningar från alla dessa goa människor. Ojoj... Mascaran rann bort totalt. Så fort jag tänkte på det under resten av dagen så blev jag tårögd.

Jag unnar alla människor som är i samma situation som jag var att de får en sån chans som jag fick.

Det har varit fantastiskt och jag är så tacksam. Tacksam för den stöttning jag fått, all värme, alla stolligheter (det var många!), all omtanke och framför allt den respekt jag behandlats med.


 
Jag har fått en tro på mig själv som jag inte haft förut. Min kropp och själ fick läka i lugn och ro, det var vad som behövdes.

Det är också därför som jag känner att från och med nu så kan jag fixa det mesta. Även om kroppen värker, för det gör den, och även om jag är så trött att jag nästan trillar av stolen, så finns det nåt där som håller mig igång. Vetskapen om vad jag kan och klarar av.

Det känns inte skrämmande med en ny praktikplats. Inte heller med den där kursen som jag skrev om förut. Men det har tagit tid att komma dit där jag är nu. Och jag måste hela tiden tänka på att ta det lugnt, lyssna på kroppens signaler. För så fort jag drar igång ett för högt tempo så känns det i huvet. Jag får kramp i hjärnan liksom. Och kramp i musklerna, mest i nacken och axlarna. Men det är så det kommer att vara alltid nu. Jag får leva med det. Och det är okej även om det inte är så roligt alla gånger.

När jag känner att jag inte riktigt vet vad som ska hända i mitt liv så brukar jag möblera om. Det är liksom det enda jag kan ha makt över. Jag bestämmer över mina saker i mitt hem och då blir det ändringar. Så på eftermiddagen, den 16, så tog jag tag i att flytta mina bokhyllor (jag vet inte för vilken gång i ordningen) så att jag verkligen får en riktig bok/skrivhörna där jag kan sitta och pösa. :-)

Ibland behövs det inte mer än så. Att man ändrar på möblerna. Men det slår aldrig fel. Så fort jag känner mig lite lätt vilsen och inte har koll så vill jag möblera om.

Sån är jag! :-) 

Så här såg det ut på ena sidan av rummet medan jag möblerade om, detta är bara en bråkdel. Jag har rätt mycket böcker. För jag lever liksom på "Ordpolen". Hehe... :-)







Läste nånstans att e-böckerna (som man kan läsa på en sån där läsplatta/iPad) inte hade blivit nån större succé här i Sverige, än. Nej tacka vet jag en riktig bok att hålla i. Det är mysigt.

En liten stund på arbetsförmedlingen...

- Vad roligt att ni var så många!

Dessa ord yttrades av en kvinna som precis hade informerat en drös med folk, som satt i ett litet konferensrum på AF i Forshaga, om serviceutbildning. Vad hon inte fattade var att ingen, ja kanske nån enstaka, var där frivilligt. Vi hade blivit ditkommenderade av våra handläggare på arbetsförmedlingen. 

Det var en rätt så blandad skara som för det första inte blev insläppta förrän klockan slagit 11, och kanske till och med tio minuter över, utan vi fick stå och trängas i den pyttelilla foajén. Det var ju så himla kallt ute så ingen ville ju stå där och frysa och blåsa bort. Men en del gick ut igen och de som kom senare stannade utanför. Vi stod där som en skock får. Kändes det som. Sekunderna innan vi blev insläppta hade jag faktiskt tanken på att bara gå därifrån. Då hade jag säkert stått i 20 minuter (det kändes som en timma, åtminstone om jag frågar mina fötter) och känt mig fåraktig. De kunde väl släppt in oss i själva väntrummet i alla fall så man hade fått lite större plats att vara på. Kanske fått sätta ner rumpan på en stol.

I alla fall. Informationen riktade sig till de som var intresserade av servicejobb. Inom hotell och restaurang exempelvis och sen kom då även hushållsnära tjänster och sen var det callcenter/försäljare. Jag vet att det var fler grenar inom respektive del men i och med att vi inte fick några papper som vi kunde läsa hemma i lugn och ro så kommer jag inte ihåg mer än så. Hon som informerade hade missat att få med några. Papper med info alltså. Om vi ville ha dem så kunde vi komma in på AF på fredag och hämta då. Jaha. Vi som inte bor på orten då? Jag åker inte extra till Forshaga en fredag för att hämta några sketna papper. ;-)

Det var en utbildning/kurs som skulle hålla på i 15-17 veckor. Först hade man en grundkurs på tre veckor som då alla skulle gå först och sen kunde man välja fördjupning inom det område som man var intresserad av. Och sen var det arbetsplatsförlagd praktik allra sist. När hon som skulle presentera kursen frågade vilka som var intresserade av de olika delarna så var det inte många som svarade att de var det. Jag tror det var en ung kille som var intresserad av det där med hotellbiten. Annars var det ett ganska ljummet mottagande av infon.

Som sagt; alla var förmodligen tvingade att vara där, ingen var där för att de egentligen var intresserade av inriktningen på kursen.Det var närvarokoll, man fick skriva sitt namn och personnummer på en lista.

Vi ska också lämna svar senast på måndag den 10 juni om vi tänker anmäla oss till kursen. En del, som förmodligen inte hade nån lust alls att gå denna kurs, frågade lite försynt vad som skulle hända om man tackade nej. Det var väl inget allvarligt som skulle hända, då skulle man väl bli tilldelad nåt annat att göra.

Jag tror inte att kursen kommer att vara nåt för mig i och med att det är så himla mycket som ingår som jag inte är ett skvatt  intresserad av eller kommer att ha nytta av eftersom jag inte kan eller vill ha såna jobb. Det kanske låter förmätet att säga att man inte vill ha vissa jobb men hallå! Jag har haft en utmattningsdepression och har fibromyalgi. Det räckte för mig idag att sitta på den där informationen för att få ont i nacken på grund av att jag spände mig omedvetet. Det gjorde mig inget att åka dit och sätta mig där ihop med alla människor, jag hade ingen oro eller panik som slog till, men ändå. Jag fick ont i nacken. Förmodligen så blir man spänd när man inser att man egentligen inte har så mycket att välja på. Det är bara att lyda.

Kursen börjar den 17 juni så det är säkert också en sån där grej som de gör för att vi INTE ska få vara lediga i sommar. När jag frågade min handläggare på AF för ett tag sen när jag var där på möte om man får semester så sa hon nej. Varför då, undrade jag. När man är inskriven i nån åtgärd så får man inte ledigt. Men vi blir ju också trötta och behöver ta igen oss, sa jag då. Nej det var ingen semester där inte... Detta var ju när jag hade min praktikplats kvar.

Något som jag inte skrivit om här (ber om ursäkt för det) är att från den 16 maj har jag inte längre någon praktikplats. AF förlängde inte praktiken efter ytterligare samtal med kyrkoherden angående anställning när det gällde mig och vi då fick beskedet om att det inte gjordes några nyanställningar. Hon ansåg, och med rätta egentligen, att jag varit tillräckligt länge där som praktikant. Det bestämdes i början på maj så det blev ett snabbt avslut. Visst är det tråkigt men samtidigt så känner jag också att en anställning var det som liksom krävdes för att jag skulle vara kvar. Saknar att träffa alla som jag lärt känna under de 2,5 år som jag varit där. Visst kan jag väl gå dit och hälsa på men än så länge har jag haft fullt upp med sånt som jag inte hunnit med på ett tag och jag har också rätt fullt upp med ingenting. :-) Jag passar på att vila mig, AF är ju på hugget så det gäller att ta vara på varje minut.   

Jag kämpar vidare i galenskapens värld. :-) Tänker inte ge upp. Sen har jag ju möjlighet att kanske få en ny praktikplats. Jag har redan frågat Värmlandsarkiv om de tar emot praktikanter, vilket de svarade att de gör. De ville ha mer info om mig så då skickade jag det via mail. Så vi får väl se. Visst kan jag väl börja den där kursen men... ingen av inriktningarna ägnade sig åt sånt som är intressant för mig. Visserligen kan jag kanske tänka mig att sitta i en reception men inte på ett hotell.

Vi får se hur det blir.

Nu ska jag ta hand om andra "måsten"... middagen. :-) Äta bör man annars dör man - äter gör man ändå... ja eh. Ha en bra kväll! Kram!

Må Bra-dag, en fjäril och kärlek till träd

Sen mitt förra inlägg som bland annat handlade lite om kommentarer så fick jag så bedrövligt många tramskommentarer (på konstig engelska) att jag istället satte in en sån där ordverifiering. Då slutade det. Skönt. :-) Nu har det varit så lugnt. För i och med att den som skickar kommentarerna måste skriva i några bokstäver för att liksom verifiera så blev det ju lite svårare. 

I lördags hade vi Må Bra-dag i Nedre Ulleruds kyrka och vi hade inte kunnat önska en bättre dag. Solen strålade och allt var sådär härligt så man knappt tror det är sant. En underbar dag. Den känns dock fortfarande i mina ömmande fötter och i muskler som jag inte trodde att jag använde på ett sånt vis så att jag skulle bli trött i dem.

När jag satte upp dikterna inför diktvandringen så fick jag lyssna till intensivt fågelkvitter och faktiskt även hästar som gnäggade. Det bor folk en bit bort från kyrkan som har hästar. Där gick jag omkring och kramade träd tidigt på lördagsmorgonen och det var en fantastisk början på dagen. Anledningen till kramandet var för att jag skulle mäta hur långt snöre jag behövde för att knyta upp dikten på trädet. :-) Men för all del, jag kramar gärna träd ändå...

Här är jag igång och har knutit upp en. En del träd är rätt så tjocka, de har ju stått där i många år och växt till sig, så det gick åt en del snöre. Förra året knöt jag upp dikter i snöslask så vädret i år var ju en stor fördel. Slapp bland annat blaffor av slasksnö i huvet... ;-)

Tujabusken lånade ut sig till en dikt. Det tackade jag för. :-)














 
Inne i sockenstugan huserade Carinas mamma Solveig och dukade fram en massa gott och en linssoppa som var otroligt god. Vi gjorde i stort sett som förra året, varför ändra på nåt som är bra? Bokbord, buffé, meditation, diktvandring, Qi Gong och massage som då skulle förbokas.

 Soppdags.

Lika vackert som smakligt!










 

 Bokbordet fanns med även i år.

Vår goa Carina i sockenstugans mötesbyrå. :-)










 
Pilgrimsvandringen blev inställd men jag tog ändå en promenad efter att jag ätit en tallrik linssoppa och druckit en kopp kaffe med morotskaka till.

Mums!
















I Gröna Gången träffade jag på vårens första fjäril. Åtminstone var det den första jag sett i år. För övrigt var det inga blommor och knopparna på träden var väldigt små, men på gång.

Den satte sig på stigen och jag smög försiktigt fram. Jag gick ner på huk och väntade, den hade inte vingarna utfällda först. Men till slut så bredde den ut vingarna och lät mig få se hur fin den var och jag kunde ta en bild. :-)






 
I skaparverkstan kunde man bland annat få lära sig att göra smycken av porslinsskärvor.

Jag hade en träff med min älskade tall! Som jag har saknat den... Detta är tallen jag brukade stanna vid då jag mådde som sämst och där stod eller satt jag ofta och tittade ut över älven.

Utsikten är ju inte så dum.

Mossigt träd i Gröna Gången.

Och ännu mera träd, smala och gängliga, med solen bakom. Jag har väl sagt att jag älskar träd eller hur? ;-)




Som sagt. en jättefin dag med de allra bästa förutsättningar. Och det var så härligt att se alla glada ansikten och höra hur roligt och fint de som var där tyckte att det var.

Toppen!

Ha en go kväll! Kram!

Söndagsfunderingar

Den här söndagen känns extra mycket som söndag... Ugh! Kanske för att det känns som om jag har en förkylning på gång. Då blir man sådär seg och trög. Nu har jag varit ovanligt seg och trög ändå den senaste tiden men detta är lite mer än så. Känner det i halsen liksom.

I alla fall.

På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.

Nog om det. ;-)

De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...

Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)

Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.

Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.

I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.

Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.

Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)

Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.

Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.

Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)

En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.

Ha det gôtt!

PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.