Må Bra-dag, en fjäril och kärlek till träd

Sen mitt förra inlägg som bland annat handlade lite om kommentarer så fick jag så bedrövligt många tramskommentarer (på konstig engelska) att jag istället satte in en sån där ordverifiering. Då slutade det. Skönt. :-) Nu har det varit så lugnt. För i och med att den som skickar kommentarerna måste skriva i några bokstäver för att liksom verifiera så blev det ju lite svårare. 

I lördags hade vi Må Bra-dag i Nedre Ulleruds kyrka och vi hade inte kunnat önska en bättre dag. Solen strålade och allt var sådär härligt så man knappt tror det är sant. En underbar dag. Den känns dock fortfarande i mina ömmande fötter och i muskler som jag inte trodde att jag använde på ett sånt vis så att jag skulle bli trött i dem.

När jag satte upp dikterna inför diktvandringen så fick jag lyssna till intensivt fågelkvitter och faktiskt även hästar som gnäggade. Det bor folk en bit bort från kyrkan som har hästar. Där gick jag omkring och kramade träd tidigt på lördagsmorgonen och det var en fantastisk början på dagen. Anledningen till kramandet var för att jag skulle mäta hur långt snöre jag behövde för att knyta upp dikten på trädet. :-) Men för all del, jag kramar gärna träd ändå...

Här är jag igång och har knutit upp en. En del träd är rätt så tjocka, de har ju stått där i många år och växt till sig, så det gick åt en del snöre. Förra året knöt jag upp dikter i snöslask så vädret i år var ju en stor fördel. Slapp bland annat blaffor av slasksnö i huvet... ;-)

Tujabusken lånade ut sig till en dikt. Det tackade jag för. :-)














 
Inne i sockenstugan huserade Carinas mamma Solveig och dukade fram en massa gott och en linssoppa som var otroligt god. Vi gjorde i stort sett som förra året, varför ändra på nåt som är bra? Bokbord, buffé, meditation, diktvandring, Qi Gong och massage som då skulle förbokas.

 Soppdags.

Lika vackert som smakligt!










 

 Bokbordet fanns med även i år.

Vår goa Carina i sockenstugans mötesbyrå. :-)










 
Pilgrimsvandringen blev inställd men jag tog ändå en promenad efter att jag ätit en tallrik linssoppa och druckit en kopp kaffe med morotskaka till.

Mums!
















I Gröna Gången träffade jag på vårens första fjäril. Åtminstone var det den första jag sett i år. För övrigt var det inga blommor och knopparna på träden var väldigt små, men på gång.

Den satte sig på stigen och jag smög försiktigt fram. Jag gick ner på huk och väntade, den hade inte vingarna utfällda först. Men till slut så bredde den ut vingarna och lät mig få se hur fin den var och jag kunde ta en bild. :-)






 
I skaparverkstan kunde man bland annat få lära sig att göra smycken av porslinsskärvor.

Jag hade en träff med min älskade tall! Som jag har saknat den... Detta är tallen jag brukade stanna vid då jag mådde som sämst och där stod eller satt jag ofta och tittade ut över älven.

Utsikten är ju inte så dum.

Mossigt träd i Gröna Gången.

Och ännu mera träd, smala och gängliga, med solen bakom. Jag har väl sagt att jag älskar träd eller hur? ;-)




Som sagt. en jättefin dag med de allra bästa förutsättningar. Och det var så härligt att se alla glada ansikten och höra hur roligt och fint de som var där tyckte att det var.

Toppen!

Ha en go kväll! Kram!

Söndagsfunderingar

Den här söndagen känns extra mycket som söndag... Ugh! Kanske för att det känns som om jag har en förkylning på gång. Då blir man sådär seg och trög. Nu har jag varit ovanligt seg och trög ändå den senaste tiden men detta är lite mer än så. Känner det i halsen liksom.

I alla fall.

På grund av en massa tramskommentarer från utlandet skrivna på märklig engelska har jag tvingats lägga in en moderering på alla kommentarer. Vill också uppmana att den som vill skriva en kommentar helst inte gör det anonymt. Alla anonyma kommentarer hamnar alltid i skräpposten nämligen. På nåt vis så slank de där konstiga kommentarerna på märklig engelska igenom filtret och ut på bloggen, upptäckte jag för ett tag sen, därav modereringen för närvarande.

Nog om det. ;-)

De senaste två, kanske tre, veckorna har jag varit både trött och värkdrabbad igen. Det var ett tag sen sist. Jag har förstått att det är hormonerna som spökar så det är bara att kämpa vidare ändå. Med vetskapen att det kan ändra sig igen fast jag inte vet när. Men lite sketet känns det ju förstås...

Praktiken har funkat bra trots detta men jag fick extra ledigt runt påsk just för att vila ut lite. Inte blev jag piggare för det men det var härligt med ledigt ändå. :-)

Det konstiga är att inte bara kroppen utan även hjärnan har kommit på fel spår. Ja det hänger ju ihop såklart men ändå... Självkänslan åker jojo. Upp ibland, ner ibland. Och snabbt går det också. Sånt är jobbigt. Jag tycker att det är viktigt att försöka analysera hur man mår och varför så det har jag väl försökt göra. Men det är lättare sagt än gjort. För det är ju så mycket som kan spela in menar jag.

Men jag tycker det är viktigt att försöka förstå sig själv istället för att bara sopa undan problemen och trava på som vanligt. För det går ju inte över bara för att man gör så. Struntar i det. Jag kanske har kommit in i nån slags 50-årskris såhär ett år innan... ;-) Ja sånt vet man aldrig. Jag minns inte att jag hade varken 30 eller 40-årskris så jag har inget att jämföra med.

I och för sig så är ju ålder bara en siffra, det är ju hur gammal man är inuti som verkligen gäller. Men ibland önskar man ju faktiskt att utsidan såg ut som man känner sig på den rätt så barnsliga insidan. ;-) Jordens dragningskraft blir starkare för varje år, allt strävar neråt. Men så är det ju för alla.

Apropå det där med att det viktigaste är hur man är på insidan... Det är väl lätt att säga men ändå inte så lätt att leva upp till när allt runtomkring pekar på hur viktigt det är med hur man ser ut på utsidan. Att man ska vara vältränad och slätrakad både här och där. Jag menar hur orkar man leva upp till sånt? Det går ju inte. Det är bara att lägga ner direkt.

Och en liten, men kanske också förbjuden, tanke... Skulle jag tänkt på allt sånt här om jag varit man? Hade jag brytt mig lika mycket då? Hm... För även om den där manin om att man ska vara hårlös på kroppen och vältränad likaväl gäller män som kvinnor så finns fortfarande mer tolerans för att män får se ut mer som de vill. Klä sig som de vill. Eller har jag helt fel där? Om jag har det så ber jag om ursäkt för detta påstående. (Men jag tror inte jag har helt fel där)

Jag har också förstått att tjejer som har Aspergers har det svårare än killar med samma funktionsproblem eftersom det ställs större krav på tjejer att vara som alla andra. Att bete sig som andra tjejer. Eller har jag fel där med? Killar överhuvudtaget har oftast ändå fått "tillåtelse" från både lärare och samhälle att vara annorlunda på ett sätt som tjejer oftast inte får. Eller får förresten, de kan naturligtvis vara som de är men då med risk för att bli bedömda och tittade på med hårdare ögon av samhället.

Det är svårt att vara annorlunda. Att gå sin egen väg. Svårt att vara sig själv om den man är inte passar in i mallen, i normen. Det har jag nog påtalat förut men det tål att sägas igen.

Ja det var tunga tankar på tröga söndagen. Hoppas ingen blev deppig. Utifall att nån blivit det så får jag väl bjuda på nåt kul som avslutning. :-)

En klassiker. Med engelsk text till och med. Vilket inte gör det mindre roligt.

Ha det gôtt!

PS. Vill bara tillägga att jag trots tunga funderingar mår rätt så bra. Om nu nån blev orolig alltså... ;-) Det finns så mycket roligt att fylla tillvaron med så det är absolut ingen fara.

Fick en stund över...

Församlingen, den numer hopslagna, har fått en ny hemsida som sakta men säkert börjar ta form. Vi är två stycken (prästen Jaana i Forshaga å så jag) som donar med den och idag har jag jobbat intensivt med att få till det jag hade ansvar för. Jag var så koncentrerad att jag inte varken hörde eller la märke till att folk sprang omkring och flyttade möbler och annat. Det undrades hur jag kunde få nån arbetsro men jag var så inne i det jag gjorde att de kunde ha rivit ner en vägg utan att jag reagerat. :-)

Det är Munkfors/Ransäter, Övre och Nedre Ullerud och Forshagas församlingar som nu blivit en. Som då fått namnet Forshaga-Munkfors församling. Jag hade ju tidigare ansvar för Ulleruds hemsida, vilket var himla kul faktiskt när jag väl kom underfund med hur man gjorde. Så nu känns det inte så skrämmande att jobba med en helt ny sida.

Det är långt mellan mina inlägg här. Inte för att jag inte har saker jag vill skriva om, tiden flyger liksom bara iväg.

Jag är på praktiken varje dag nu, sex timmar om dagen och därför blir ju eftermiddagarna kortare och kvällen sömnig. :-) En del kvällar sitter jag redan vid halv tio och blinkar och blinkar och försöker hålla mig vaken åtminstone tills klockan är över tio. Om jag somnar för tidigt vaknar jag i ottan och kan inte somna om och det är ju inte särskilt trevligt.

I mitten av december blev det en stor förändring för mig för då gick Lisbeth i pension. Eller hon gör det på riktigt i mars men hade ledighet att ta ut. Det blev väldigt tyst och konstigt på expeditionen. Men när vi körde igång i januari fick jag en ny härlig kompis (vinkar glatt åt dig Phia eftersom jag vet att du läser här då och då) och på nåt vis så känner jag mig närmare de andra i arbetsteamet också. Såklart jag saknar Lisbeth, vi var ju partners in flabbskratt, fullständigt helstolliga men ibland är förändringar inte så svåra som man först tror.

Jag trivs oerhört bra fortfarande och i och med att jag faktiskt kommit upp i 30 timmar i veckan så känner jag mig också mer delaktig i verksamheten.

Jag är glad i stort sett jämt. Jo det är sant! Även om saker och ting krånglar till sig, datorer har ett eget liv vilket vi fått erfara, på expeditionen bland annat, för man begär ju att det ska funka helt enkelt. Men det ordnar sig nog så småningom, det brukar ju göra det. ;-)

Och det viktigaste av allt är att jag känner mig som en människa igen. Vad menar jag med det då? Jo jag orkar med både jobb och privatliv. Jag orkar göra det jag vill även när jag kommer hem. Orkar gå och handla, planera middagen och kanske även dammsuga lite om tid finns.  Värken har jag kvar men den är tolerabel. Jag vet hur jag ska hantera både värk och akut trötthet.

Häromdagen bakade jag bullar, hade hittat ett recept på vaniljbullar som jag ville testa, och det var inte förrän jag satt och kollade när bullarna stekte som jag kände hur trött jag var. Det sved i ögonen och jag frågade mig själv; varför satte jag igång med bullbak när jag egentligen var så trött? Men då var det ju nästan klart i alla fall. Förut hade jag nog känt efter redan innan bakandet och avgjort att jag var för trött. Nu bara gjorde jag det. Utan att tänka först. Det är så jag vill ha det, det är så jag vill vara.

Det som jag strävar mot och hoppas på är förstås en anställning. Jag vill börja försörja mig själv och slippa Arbetsförmedlingen (som jag är inskriven på sen augusti ifjol och som nu har tagit över min praktik från kommunen) och Försäkringskassan (som nu kommer att betala ut ett minimalt aktivitetsstöd som ändå måste kompletteras med försörjninsstöd) och istället få rå mig själv och leva mitt liv ifred.

Men även om jag inte vet ett skvatt om hur det blir så är jag glad. Jag har ju nått målet som var 50 %, med råge, och jag är så nöjd och stolt att jag lyckats med detta. Det trodde jag aldrig den där regniga höstdagen 2010 då jag skulle besöka Carina för första gången. ;-)

Om man ska orka kliva upp ur sängen på morgonen så måste man vara motiverad. Måste ha ett mål, en mening med tillvaron. Det spelar ingen roll vad det är bara man känner att det är viktigt och meningsfullt.Det behöver inte vara ett jobb, det kan vara en hobby, ett intresse som man har och som är värt mycket. Och det är ju sånt som man måste komma på själv, sånt kan ju inte andra tala om för en liksom.

Förresten, häromdagen när jag var inne här och kollade lite så upptäckte jag att jag hållit folk på halster i flera år när det gäller min resa till Los Angeles 2006. :-) Jag skrev i slutet av mitt gamla inlägg, som handlade om min ankomst, att jag skulle skriva fortsättning men det blev aldrig av. Ska försöka göra det ifall nu nån kanske vill veta vad som hände...

Nu tar vi lite sport tycker jag... VM i curling med Galenskaparna. Förmodligen de enda som kan göra sport kul för min del. Hehe... Ha det gôtt! Kram!

Febrig början på nya året

Det har varit rätt magert med skrivandet här på bloggen under en tid och en förklaring är att jag har haft en massa annat att pyssla med och jag har ganska många nyhetsprogram som jag följer via webben vilket också tar en del tid. Det blir bara tid för ett eller annat inlägg på Twitter. :-)

Ledigheten över jul och nyår, som jag tänkte skulle bli så trevlig men som istället blev fylld av sjukdom och trötthet, är slut. Imorgon börjar praktiken igen. Om jag nu orkar gå dit. Jag har bara varit feberfri sedan igår och kombinationen feber och Fibromyalgi är ingen bra grej.

Musklerna är så överansträngda att det lätt blir kramp i dem så fort jag rör mig och igår fick jag äta smärtstillande just för att den sortens värk var så jobbig. Men idag känns det bättre.

Själva julen var jättefin och mysig. God mat och trevligt sällskap när jag hade mina barn hos mig. Och vovven förstås. :-)

Önskar alla ett jättebra 2013!


Kram!

Nostalgi och ljuständning

Häromdagen kom jag att tänka på en låt med Björn Skifs från väldigt längesen. Det är extremt sällan, om ens nånsin, jag tänker på honom och hans låtar, men denna tycker jag är rätt bra. Plus att jag absolut ÄLSKAR hans dansare... :-)

                                                                                                                                                                                               

 Ännu mer nostalgi blev det när jag såg det här lilla klippet.  Jag minns detta program (Nöjesmassakern) så väl och det var veckans höjdpunkt. :-) För mig i alla fall.

Hoppas ni alla hade en trevlig advent. Oavsett om man väntar på tomten eller kanske på Jesus ;-) så är det ju väldigt mysigt att tända ljus. Jag firar inte jul, jag firar ljus. Eller jag njuter av dem i alla fall. Apropå advent så har jag alltid trott att det betydde "i väntan på" men det betyder uppenbarligen "ankomst". Så vems ankomst man nu än väntar på (tomten, Jesus, släktingar, barn, barnbarn, hundar...) så kan man tända ett ljus varje söndag fram till jul. :-)

Eller man kan tända ljus när som helst, hela tiden och bara mysa...

Ha det gôtt. Kram!

"Krama varandra i trafiken!"

Hundliv på lördagen

Sent igår kväll när jag av en händelse tittade in här på bloggen så upptäckte jag att Twitter-funktionen inte längre funkade. Det vill säga den där det står "follow me on twitter". Nehe. Så då tog jag bort den helt, det var ju lika bra. Sen försökte jag finna nån annan möjlighet att lägga in nåt liknande men fick ge upp.

Jag känner mer och mer att Blogger inte är nåt för mig i och med förändringen. Och jo jag har kollat runt lite på andra möjligheter men har ännu inte liksom hittat nåt som känns bra. Ska väl ta en runda till.

Under helgen, från fredagen den 16 tills idag söndag 18, är det bokmässa i Karlstad på Värmlands museum. Där har "Vägen Upp" haft en väldigt bra plats på Sensus bord. :-) Jag var dock inte med själv för jag hade inte ork eller energi till detta och när jag hörde vilken tillströmning det var redan på fredag så är jag glad att jag avstod. Erika var där en stund på fredag och hon sa att det var mycket damer runt 60 och en bit över (just då i alla fall) och de flesta var stressade och hetsiga. Hon ville gå där i lugn och ro men blev mest knuffad på och sånt är ju en aning tröttsamt.

På plats vid Sensus bord är/var Carina och Ingrid Kåwe (från Sensus). De är värda all uppskattning och beröm för det jobbet. Ska bli intressant att höra vad Carina har att berätta imorgon. :-)

Igår hade jag besök av min absoluta favoritvovve. Jag tog med datorn och mitt lördagsgodis till soffan och sen höll vi till där i stort sett hela eftermiddagen. Båda lika trötta kan jag säga. Viktor satt som vanligt fastväxt i stolen och spelade Batman-spel på datorn.

Zzzzzzzzzzzz...




Ha en bra söndag. :-)







 Mitt Twitter finns här 

Tillfällig återkomst

Ja det var ett tag sen jag skrev här och som jag sa förra gången så är inte Blogger direkt roligt längre. Men jag kanske kommer över det så småningom. Tiden går väldigt fort också. Jag har haft mycket att göra, mycket som är roligt ska jag väl tillägga. Det är ännu en anledning till att jag inte skrivit, har inte haft tid till det helt enkelt.

Och på måndag har vi vår födelsedagsfest igen. För de som fyller från juli- december.

Kort sagt; jag har det bra, jag mår bra och tiden går alldeles för fort. :-) Men det är väl så det ska vara.

Jag återkommer förmodligen snart igen.

Ha en fin allhelgonahelg!

Kram!