Fritidsbanken!

Idag handlar mycket om Fritidsbanken för min del. :-) Jag har twittrat bilder på kända personer som stöttar och nu tänkte jag lägga in en länk till filmen om Fritidsbanken där Sven-Erik Persson berättar.

Filmen om Fritidsbanken

Nästa vecka är det sportlov, i alla fall här i Värmland, och det är ett bra tillfälle att gå till Fritidsbanken och låna utrustning till vad man nu vill hålla på med i snön. OM det finns snö förstås. Det var ju det också.

En fantastisk idé är det och det håller på att sprida sig till allt fler kommuner. Kristinehamn, Grums, Hagfors och även utanför Värmland. Det enda ställe där det finns i färdig form än så länge är bara här i Deje.

Det är en toppenidé för alla som inte har råd att köpa fritidsutrustning men även för andra som kanske inte vill köpa en massa grejer som sedan står och skräpar. Återanvändning är själva tanken.

Och har man nån slags fritidsutrustning stående hemma som inte används; lämna in det på Fritidsbanken i Deje. Om du bor i närheten och har möjlighet då förstås. Öppettider är: tisdag 16-18 och fredag 16-18. Adressen är Korsvägen 5, Deje.

Annars kan du ju faktiskt starta en egen Fritidsbank. Det är inte så svårt. Du kan läsa mer på:

Fritidsbankens hemsida

Fritidsbanken Facebook

Fritidsbanken Twitter

Avslutar med en bild på en av de idrottare som stöttar Fritidsbanken.

Skidåkaren och OS-medaljören Marcus Hellner  :-)

Ha en bra kväll! Kram!

Regler och regler och åter regler...

Så var det då dags idag på morgonen att få information om Jobb och Utvecklingsgarantin på AF. Vi var ett gäng i blandade åldrar men de flesta var nog mellan 45 och 60. Några få var ungdomar. Och de flesta var män. Informationen var mest ett upprabblande av sånt man inte orkar lägga på minnet utan måste påminnas om titt som tätt. Förmodligen. Jag har väldigt svårt att ta in sån information. Men lite fastnade tydligen. Kanske för att jag redan läst en del av informationen eftersom min handläggare på AF skickat det till mig.  

Min hjärna blir dock alltid allergisk när det syftas till allt man som arbetslös är skyldig att göra för att få behålla pengar, platsen i programmet och så vidare. Det sägs aldrig nåt om vilka rättigheter man har för de är inte många om ens några. Om man inte gör exakt som det är bestämt så kastas man ut ur alltihop och får som sagt inga pengar heller. Man kan dock få komma tillbaka men det tar ett tag för då måste man kvalificera sig igen.

Vi fick också veta att Fas 1 och Fas 2 var i princip samma sak. Vad som kom i skymundan men som de verkligen försökte få fram bland alla regler och bestämmelser, hur vi (lata) arbetslösa ska uppföra oss, var att nu minsann så öppnades en massa möjligheter. Och att vi skulle (skärpa till oss och) ta tillvara dessa. Det som står inom parenteserna är mina kommenterar, det var ingen som sa så. ;-) Det var känslan jag fick utifrån det som sades.

Man får inte söka en annan utbildning än de som arbetsförmedlingen har och det är kanske oftast inte utbildningar som passar alla utan bara ett fåtal. De ligger också rätt utspridda runtom i Sverige. Man kan få hjälp med boende och sånt, om det är exempelvis en vecka max så betalar AF det, och resor kan man få hjälp med men själv får man stå för resekostnader upp till 600 kronor i månaden. Det fanns också bidrag om man måste ha dubbelt boende.

Sen fick vi minsann också veta att om man får en utbildning bekostad så får man banne mig också flytta dit där jobbet finns. Fy skäms för den som skaffar utbildning och sen inte flyttar från Forshaga till Korpilombolo för att jobba där. Inget ont om Korpilombolo dock.

Detta kan säkert ungdomar som ännu inte har skaffat familj tänka sig att göra men inte vuxna människor med barn som går i skola och kanske partners som har jobb på plats. Det är inte bara att flytta. Men känslan jag fick var att flyttar man inte så får man skylla sig själv och får antagligen ingen hjälp mer. Då är det kört. 

Att göra praktik inom kommunens verksamheter ledde inte till några jobb. Det gjorde de väldigt klart. Men att det ändå kunde vara bra att komma till en arbetsplats och liksom "komma igång" och få lite ordning på tillvaron inför ett eventuellt jobb nån gång nån annanstans kanske i framtiden...

Skulle man behöva ta ledigt av nån anledning eller göra uppehåll i sin aktivitet så är det personalen på AF som bestämmer om det är okej att göra det. Ledigt har man för övrigt aldrig. Det är inte tillåtet. Ingen semester på sommaren eller nåt sånt. I den praktik som jag ju hade via kommunen (till att börja med) fick man åtminstone två veckors ledigt över sommaren men på AF gäller andra regler. Om de inte ändrat på kommunen nu då förstås.      

Suck.

Om vi inte har valt vad vi vill delta i senast fredag klockan 12 så kommer arbetsförmedlingen att välja åt oss. För man måste ha en aktivitet. Och aktiviteten ska vara på 8 timmar per dag måndag-fredag plus att man också ska hinna söka jobb vid sidan av detta. Sen kan man nog få aktiviteter på färre timmar men då måste det till sjukintyg eller annat som bekräftar att man faktiskt inte orkar vara 8 timmar om dagen på en praktikplats.

I min handlingsplan står det att jag söker/matchas till ett jobb på heltid i hela Sverige även om jag sagt ifrån att det inte ska stå så. För det är inte sant. Men det bryr de sig inte om på AF. Innan jag sa till så stod det också att jag sökte som undersköterska, på heltid i hela Sverige vilket ju var ännu mer galet. Nu står det istället administrativ assistent. Och det kanske jag kan tänka mig att jobba med på heltid. Men inte i hela Sverige.

Det måste finnas möjligheter att göra mer individuella handlingsplaner för den jag har är väldigt generell och inget som jag faktiskt kan leva upp till på grund av mina funktionshinder. Ändå har jag ju tvingats att gå med på den, skriva under den och godkänna. För det finns inget annat val.

Ha en go kväll. Kram.

Inte så trevliga minnen

Läste om detta idag och åkte genast tillbaka drygt tio år i tiden.

http://www.vf.se/nyheter/karlstad/hemtjanstanstalld-slar-larm

Jag insåg när jag läste att inget har förändrats, till det bättre, sen jag jobbade i hemtjänsten i Karlstad kommun. Det är nu tio år sen jag blev sjuk. I tio år har jag kämpat mig tillbaka till ett något sånär drägligt liv och jag är ännu inte där. Jag har fortfarande en bra bit kvar.

Och inom hemtjänsten håller de fortfarande på och sliter ut folk utan att fatta det. Samma gamla visa fortfarande. Men för tio år sen så stod det inte så mycket om det i tidningarna för det var nog inte riktigt så illa men det var precis likadant med att man nog velat vara anonym om man skulle gått ut med det. Risken att få skit för det efteråt är alldeles för stor även om det ju inte borde vara så.

Jag kämpade för bättre arbetsledning, vi hade en chef som var totalt känslokall, men det blev för mycket för mig och jag orkade inte till slut. Jobbet i sig är så himla tufft och har man då en chef som skiter fullständigt i sina anställda så kan ju inte resultatet bli så bra.

Att chefen till kvinnan som uttalar sig i artikeln säger att hon aldrig tänker följa med ut och jobba en dag tycker jag påminner lite om den chef jag hade. Nu tror jag inte det är hon men om fler har samma inställning så drabbar det ju de anställda mycket hårt. Att inte ens anstränga sig för att förstå hur de anställda har det på jobbet är ju att skita i dem och hur de mår. Om det ska till en förändring så måste även cheferna vara inblandade och faktiskt förstå att det inte kan fortsätta så här. Men de verkar inte vilja förstå.

Om man sa nåt, hade åsikter och kritik eller tyckte nåt kunde ändras, så sa hon att "om det inte passar kan du söka dig ett annat jobb". Vi ville kanske inte ha ett annat jobb, vi ville ha ett jobb med drägliga villkor. Och även om jag kanske inte ville jobba kvar så kunde jag inte sluta på grund av att jag behövde försörja mig och min familj.

Vi ville ha en chef som kunde uppskatta det slit vi gjorde. Sånt kan göra att man faktiskt orkar med även om det är tufft. Nu hade vi ett stressigt arbete samtidigt som vi hade en chef som tyckte vi var otillräckliga eftersom pensionärerna ringde henne och beklagade sig att vi inte hann ens det vi skulle och att vi alltid var stressade. Hon tyckte också att vi kostade för mycket pengar. Nåt hon påminde oss om då och då.

Hon var också väldigt tydlig med att hon struntade helt i hur vi hade det privat bara vi kom till jobbet. Påpekade ständigt att det var hon som var chefen och att det var hon som bestämde. 

Eller som hon sa på en arbetsplatsträff. Att hon var så trött på alla dessa jävla pensionärer som ringde till henne och klagade hela tiden. Hon menade att detta var vårt fel. Att de klagade. Och det var inte första gången hon sa så. Ändå kunde hon, när hon hade sina bra stunder, faktiskt rekommendera oss att vi skulle säga till pensionärerna att de skulle ringa henne istället för att låta det gå ut över oss.  Vi skulle hänvisa till henne. Men när vi gjorde det så var inte det heller bra.

Jag pratade med hennes chef om hennes beteende, vilket jag nog skrivit om förut, och han menade att han aldrig sett den sidan av henne. Vilket ju var självklart, han var hennes chef och hon vågade väl inte bete sig så mot honom...

Att jobba i hemtjänsten är oerhört tufft. Det tar hårt både psykiskt och fysiskt men om man har en chef som bryr sig så klarar man mer och känner sig uppskattad. Jag vet eftersom jag haft andra chefer som faktiskt lyssnat och brytt sig. Och då går jobbet lättare.

Läste nånstans att det gjorts en undersökning om att det vi mest vill ha på jobbet är uppskattning av chefen. Lönen kom inte i första hand. Att kunna påverka sin arbetssituation är också viktigt.

Om jag var chef i hemtjänsten skulle jag ju veta precis hur det var att jobba där. Jag skulle också gå med i jobbet ibland för att på det viset låta pensionärerna se att jag faktiskt brydde mig om både dem och de anställda. Jag skulle hälsa på mina anställda ofta och uppmuntra dem, lyssna på dem och även ta med mig fikabröd. :-) Garanterat! Och jag skulle ta med mig deras åsikter högre upp till de där som absolut inte fattar vad det är frågan om och inte ge mig så lätt förrän de lyssnade. Så det så!

De flesta enhetschefer är före detta sjuksköterskor så de har ju nån gång jobbat i vården, en gång för längesen. Men kanske inte i hemtjänsten. Det är en viss skillnad.

Nu tänkte jag bjuda på en sång från Assasins Creed 2. Ett av Viktors favoritspel. Jag älskar musiken till spelet och lyssnar ofta på den. Denna sången är en av mina favoriter. Både sorglig och vacker. 

Ha det bra. Kram! 

Gott Nytt År!

Idag är jag bara här för att lägga in en nyårshälsning. Jag hoppas med hela min själ att nästa år blir bättre än det som gått för det får bara inte bli sämre. Det vet jag inte om varken jag eller resten av befolkningen här i vårt land orkar med.

Idag ska vi fira att 2013 är slut och att 2014 börjar. Och vi kan börja året på en alldeles blank och vit sida i livets bok. Som vi ska måla och fylla med allt det där som är viktigt och bra.







 Ha en jättefin nyårsafton och jag önskar alla ett riktigt Gott Nytt År!

Tacksamhet

En liten påminnelse (som kanske är en aning obehaglig men det är som det är...) så här dan före dopparedan.

Vem som helst kan bli utförsäkrad. Vem som helst kan hamna utanför tryggheten på grund av sjukdom, olycka eller arbetslöshet. Glöm aldrig det!

Den här julen kommer jag att fira i tacksamhet. Trots att jag lever på försörjningsstöd, och lever ett ekonomiskt sett svårt liv, så har jag turen att ha människor omkring mig, både på socialen och från praktiken när jag var där, som (fortfarande) stöttar mig. Som alltid velat mitt bästa och som fått mig på bra humör trots allt. Är tacksam för alla som fått mig att orka fortsätta kämpa vidare i denna galenskapens värld. Familj och släktingar som uppmuntrat.

Är så tacksam för mina barn som är de absolut bästa och finaste som finns. :-) Dessa tre härliga personer som alltid finns där för mig. Och vice versa förstås.

Som sagt var; tacksamhet är vad jag känner just nu. Jag hade kunnat haft det mycket sämre och det är just detta jag kom på när jag igår kväll via Twitter fick läsa en förtvivlad människas tankar och känslor inför den hemska situationen att kanske bli hemlös. Inte kunna betala sin hyra på grund av att både F-kassan och socialen nekar att hjälpa. Hur kommer den närmaste framtiden se ut? All oro, alla frågetecken, känslan av hopplöshet. Maktlöshet.

Så för henne och många fler i samma situation så kommer jag fortsätta kämpa, skriva och prata om det. Tills nån som kan förändra fattar och äntligen gör nåt så måste vi töla öronen av dem. Tala om hur det faktiskt är i verkligheten, inte som de tror att det är. För så här får det inte fortsätta.

Som sagt; kom ihåg att vem som helst kan hamna där. Se inte ner på de som befinner sig i en sån situation, för du kan också råka illa ut. På ett ögonblick.

Som jag också sagt flera gånger förut; lite ödmjukhet skulle inte skada hos de som tror de är osårbara och som tror att de aldrig kan drabbas av svår sjukdom, skadas eller bli arbetslösa.

Jag vill nu, ovanpå denna påminnelse, önska alla en jättefin jul. Att ni får mysa och skratta ihop med vänner och familj och rå om varann. Glöm inte att kramas. Sånt är viktigt! ;-) Kram på er!

Regn och rusk och trevligt sällskap på bussen

Idag har jag varit till Arbetsförmedlingen. Det var inte något jag önskade göra så här innan jul men... inget att göra åt. Jag hoppades också få nåt slags positivt besked men det sket sig. :-(

I september fick jag veta att kommunen skulle anställa 20 personer att ha hand om ett emigrantregister och att jag då skulle vara en lämplig kandidat till ett sånt jobb. Anställningar ska göras runtom i hela Sverige så det är många kommuner som väntar på besked. Men det är tydligen krångel med huvudkontoret i Stockholm när det gäller att komma igång med detta. Enligt min kontakt på AF så vet vi egentligen inte varför de krånglar men det har blivit helt stopp där. Så nu är det bara att vänta. Kommunerna får uppenbarligen inte bestämma själv, förstås. Då hade det hela säkert varit klart nu. Målet var också att allt skulle starta i januari 2014. Nu blir det ju inte än på ett tag.

Sen var det mycket annat också som hon ville jag skulle tänka på tills vi ses igen nån gång efter helgerna. När jag varit öppet arbetslös i 14 månader så blir jag erbjuden att vara med i jobb och utvecklingsgarantin. Och då behövs det inga kringelkrokar utan då blir jag beviljad både det ena och det andra när det gäller ersättning och annat, sa hon. Detta infaller i mars nästa år. Okej. Hon förstår ju såklart att det enda jag vill ha är en anställning med en lön som jag kan leva på men nu är ju inte läget så i dagens Sverige. Sen hade tydligen benämningen funktionshinder tagits bort när det gällde prioriterade grupper och ersättningar och annan hjälp. Nu hette det nåt annat, tror hon sa, "tidig insats". Det ska tydligen bli svårare att bli kvalificerad till vissa insatser.

Alla dessa åtstramningar inom AF just nu är ju lite märkliga eftersom det snart är valår. Då brukar ju sittande regering friskt dela ut pengar åt alla möjliga håll just för att folk ska rösta på dem även nästa gång. Jag förstår att personalen är frustrerad när det dras in på precis allt som faktiskt kan hjälpa utsatta grupper som söker jobb.

När jag klev på bussen, efter att ha stått och väntat i det ettriga småregnet, så satt Viktor där och vinkade glatt åt mig. :-) Vi satt och pratade lite om vad de gjort sista skoldagen, förutom att de slutat tidigare än vanligt, och han sa att de sett på filmen "Ett päron till farsa firar jul". Han tyckte den var kul. Sen mindes han inte varför jag hade varit i Forshaga och när jag talat om det så pratade vi lite om jobb och sånt.

Vi pratade också om att det är synd att han inte kan rösta nästa år för han fyller inte 18 förrän i december. För jag vet att han väldigt gärna skulle göra det om han fick. Istället får han vänta i fyra år till. Inte kul.

Jag hoppas innerligt att folk faktiskt tar sig i kragen, eller vad de nu kan ta sig i, och går och röstar nästa år. Ligg inte hemma i soffan, gå och rösta! Det är både en rättighet och en skyldighet att göra det. Om folk inte tar sig i kragen och går och röstar så kan de ta sig i brasan för då har de försatt sin bästa chans till att påverka hur landet vi bor i ska utvecklas i framtiden.

Regnet skvalar och det är mörkt, inget julväder precis, men det gör inget. Så länge som det är mysigt här hemma/inne så kvittar vädret. :-)

Ha en go kväll! Kram!

Så här vill väl kanske många att det ska se ut nu. Och visst är det fint men man får ta det man får. :-)






 (Bilden är från nätet via Twitter)

Nobelpris

Idag är det ju dags för utdelning av Nobelpris åt alla håll. Som jag brukar säga varje år; jag har ett eget Nobelpris som är mer värt än nåt av de där som delas ut ikväll.

Mitt Nobelpris fyller 17 år idag. Han har snart klarat av en termin på gymnasiet, på IMAS, i Karlstad. Helt otroligt vad fort tiden går! Snart är det jullov, vilket han ser fram emot.



Det har ju varit minnesstund för Nelson Mandela också idag. Jag har inte sett på den, jag är så lättrörd och orkar inte sitta här och bli lös i näsan. Men jag har tänkt på honom och på det han representerade. En fantastisk människa på det hela taget.

Fann en fin bild av honom häromdagen, på nätet.

Hans glada ansikte och härliga leende är verkligen nåt att minnas. :-)

Kram!