En helg med Isac och ett bussminne

Den här helgen, plus idag, så har jag och Viktor varit hundvakter så jag har haft min lediga dag idag. Det är så mysigt att få gosa med Isac och liksom få rå om honom. Ta långa promenader och gå bort lite av magfläsket. ;-)

Det enda jobbiga är att han vaktar hela tiden och skäller på alla som går in eller ut genom porten. På dagtid går det ju an men på natten är det värre. Och när fiskepojkarna ränner som de gör både dag och natt så kan det bli lite dåligt med sömnen... Men det får ju gå det med.

Jag trodde i min enfald att de kanske skulle resa hem under lovet, som de flesta ju gör när de bor borta under terminerna, men där fick jag tji. Detta är ju sistaårselever också så de kanske inte har lust att åka hem och umgås med familjen och de vänner som bor där. De umgås hellre med varann, åker och fiskar, har fest och så. Jag ser fram emot när de flyttar härifrån för gott till sommaren... egoistiskt jag vet men dessa pojkar (i stort sett allihop som går dessa utbildningar) tar över hela samhället när de anländer på hösten. De är som gräshoppor, bara brer ut sig och tar för sig liksom. Och jag har också hört att de lokala killarna är rätt så förbaskade på dem för de tar ifrån dem alla tjejer... ;-) Jojo...

Men nu är i alla fall Isac hemma hos sig igen, hos matte, som han nog trodde övergett honom, han tror alltid det om hon så bara går till Konsum, så han är nöjd och glad.

Idag har det snöat en del fast nu har det övergått i regn så det är en blöt historia när man ska gå ut. Och bussar kör ner i diken och det ena med det tredje. Det har hänt två liknande olyckor med buss på samma sträcka på väldigt kort tid nu. Man undrar ju om det är bussarna som är dåligt rustade, om chaufförerna är slarviga eller om det beror på nåt annat. En del kör som galningar faktiskt så man vet ju inte hur det gått till.

Under de år som jag åkte buss till och från jobbet i Karlstad så var jag aldrig med om några olyckor även om väglaget ibland var värre än värst. Det snabbaste jag åkt in till stan, på vinterväg med rätt mycket snö, var på en knapp halvtimme och då gick det undan. Det tar runt femtio minuter annars, mer om det är mycket snö. Det var ingen rolig färd. Han som körde såg lite farlig ut, stor och kraftig med tatueringar (har jag för mig), spelade jobbig musik och hade en stor mössa neddragen i pannan så man knappt såg hans ögon. En sån där chaufförsmössa liksom. Som om han var kapten i bussen. Vi (jag, Adde och Erika - de gick på gymnasiet och då var det han som körde ibland) kallade honom för Mössa'. Om jag såg att det var Mössa' som körde så visste jag att jag skulle komma fram ovanligt fort oavsett väglag. :-)

Han var kanske väldigt snäll och go privat och så, man ska inte döma folk utifrån utseendet, men han såg i alla fall farlig ut där han satt bakom ratten i bussen. Och man kunde ju inte ta sig en tupplur precis för man hade fullt upp med att inte trilla av sätet i kurvorna. Ja jag kunde förstås tagit på mig bältet men... nu gjorde jag inte det. Jora så att...

En annan busschaufför kallade vi för Tandbôrsten (och gör fortfarande förresten) men det är en annan historia... ;-)

Så här gör Isac när han frågar om han får komma upp och lägga sig i sängen. :-) Han lägger huvet på sängen och tittar bedjande. Vem kan motstå detta?

Kram!

Omtumlande

Boken är klar! I morse blev jag överraskad och hyllad när jag kom till pastorsexpeditionen. Där stod två lådor, en vas med tulpaner och choklad på mitt skrivbord. Jag tappade talförmågan fullständigt. Jag visste ju att boken var klar och att vi förmodligen skulle få hit nån kartong idag men inte att det skulle bli så uppmärksammat. Ja jösses. Omtumlande är bara förnamnet.



















Här plockas första exemplaret upp ur kartongen.

















Här sitter den omtumlade författaren och kan inte annat. :-)

Det var alltså sant, här var min bok. ;-)















Så här ser den ut. Jag la en bok med framsidan upp och en med baksidan upp så man kan se lite även av den. Och vilka det är som ger ut den. :-)











Nu ska jag försöka smälta detta. Jag sa till Carina senast igår att jag var lite trött på just de dikter som är med i utställningen, det blir ju så när man håller på med vissa texter så mycket som jag gjort med de här. Efter fyra versioner av utställningen, där jag ju också skrivit ut och klippt och skurit och donat, och korrekturläsning så kände jag mig liksom trött på dem. Men det kändes annorlunda att läsa dem i boken. :-)

Ha en bra fredag! Det ska jag. Kram!

PS. Jag kommer att lägga ut eventuella länkar dit man kan vända sig om man vill beställa/köpa boken. Men jag ska kolla upp det lite mer först.

Jodå, glad är jag allt... :-)

Så var det då måndag igen. Och idag var äntligen Carina tillbaka efter sin semesterresa till varmare land. :-)

Det är dags att skicka ut inbjudningar till bokreleasen och vi ska försöka vara klara med allt det tills imorgon, skicka iväg alla imorgon alltså. Datum för denna festlighet blir den 6 mars.

Eftersom jag fortfarande har lite svårt att liksom ta till mig det hela (att det går så bra alltså) så går jag heller inte omkring på små moln av lycka. Jag har fortfarande inte riktigt kunnat greppa detta varken med utställning eller bok. Det låter kanske konstigt men så är det. Jag är SÅ glad och tacksam förstås att jag fått denna möjlighet och om det får upp ögonen på de som behöver det och tröstar de som behöver det så är ju mycket vunnet. Det är ju också vad jag hoppas och vill ska hända. Utställningen är ju ute och far till olika ställen och nu har de snart boken också.

Kanske det är nån slags erfarenhet som gör mig mer tillbakahållen när det gäller att visa glädjen, jag vet faktiskt inte. För glad är jag ju såklart, men på ett mer stillsamt vis. ;-)

Sen att man kanske är tvungen att tala med journalister och andra betydande, som ett resultat av publiciteten, kan faktiskt göra att man blir lite skraj istället för lyckorusig. :-) Jag menar de förväntar ju sig att man har nåt förståndigt att förmedla. Och tänk om jag i det ögonblicket blir totalt blank i hjärnan, jag har varit med om det tidigare - kanske inte i såna situationer för sånt har jag ju liksom inte varit direkt utsatt för, men ändå. I andra utfrågningssammanhang har det hänt.

När man är sjukskriven/sjuk/arbetslös blir man van frågor från alla håll och väldigt närgångna sådana också. Men det hjälper inte. Och bara för att man blir van vid det innebär inte att det blir lättare.

Det är rätt så mycket jag vill säga (faktiskt) men för det mesta kommer man ju på de där kloka och bra sakerna när man sitter hemma i lugn och ro lite senare. Det går ju inte att bli alltför detaljerad heller liksom, då blir det för mycket.

Som jag skrivit förut så är ju inte jag en vanlig utförsäkrad, utifrån de nya regler som finns, utan jag blev utslängd redan hösten 2006. Jag fick inte min diagnos förrän ett år senare och trodde då att det skulle hjälpa mig vilket det inte gjorde. Istället blev jag ännu mer kränkt just för att min diagnos inte godkändes som en sjukdom. Trots att diagnosen bekräftades några år senare av ett helt team av utredare så hjälpte inte det heller. I F-kassans ögon var jag ändå frisk. Trots utmattningsdepression och fibromyalgi.

Droppen för mig var ju när handläggaren, som hade hand om den stora utredningen i mars 2009, menade på att jag skulle anmäla mig på arbetsförmedlingen. Och då satt hon ändå med resultatet av utredningen där det stod att jag hade 100 % nedsatt arbetsförmåga för närvarande. Där stod också uppräknat väldigt tydligt och klart vad jag behövde hjälp med för att komma tillbaka åtminstone på 50 % inom ett år eller kanske ett och ett halvt. Jag var inte frisk nog att anmäla mig på arbetsförmedlingen, ändå var detta det råd jag fick av henne. Deras medicinske rådgivare skrev i sin bedömning att eftersom jag kunde läsa, lösa korsord och blogga så kunde jag också jobba. Då kände jag att det fick vara nog. Efter det har jag inte haft någon kontakt med F-kassan förutom i fråga om bostadsbidrag för det har de i alla fall aldrig nekat mig.

Däremot är det väl snart på gång att jag ska anmäla mig på arbetsförmedlingen. Nu behöver jag ju komma upp i vissa timmar, helst 50%, och då kan också en eventuell arbetsgivare få ersättning för att anställa mig. Så därför måste jag vara inskriven där. Så snart är man väl där igen. Men en tjänst på mer än 50% kan det aldrig bli frågan om för min del. Det blir en bedrift att ta sig upp i den nivån. Vi får se hur det blir. Jag kommer förmodligen heller aldrig att kunna söka sjukersättning på halvtid, för att komplettera den eventuella tjänst på 50% jag kanske nån gång får, eftersom fibromyalgi uppenbarligen inte erkänns som en sjukdom.

Men jag kan nästan tänka mig att en halvtidstjänst faktiskt ger mer än försörjningsstödet beroende på lönesättning då förstås och beroende på hur tjänsten ser ut. Men den dagen är ju liksom inte här ännu...

Läste en väldigt bra sak i lördagens VF, skrivet av Bengt Starrin (han med förordet i diktboken ni vet) och jag kände igen mig i mycket av det han skrev som gällde arbetsplatser. Här är länken. Mycket läsvärt. Så in och läs med er nu... ;-)

Den senaste tiden har jag också tänkt på nåt som står att läsa i boken Självkänsla Nu! av Mia Törnblom. För att citera där hon skriver om folk som är duktiga på sitt jobb men som ändå har låg självkänsla... "Trots allt berättar de för mig (med lite hjälp) att de bara väntar på att bli avslöjade som en enda stor bluff. De vet att de är duktiga men tror hela tiden att någon annan kan bättre."

Så är det faktiskt lätt att tänka när man har låg självkänsla. Även om det går bra för en. Och trots att man (i detta fallet jag) intalar sig att man faktiskt är värd allt det positiva som hänt så är man ändå inte riktigt säker liksom... kanske är det därför jag är lite återhållsam med mina glädjereaktioner. Men som sagt; glad är jag.

Jag tror att det kommer att ta åtskilliga år innan min självkänsla är såpass stor att jag inte längre tänker så.

Ha det gôtt! Kram!

Kolla här vilken sötnos! Kände bara för att sätta in denna, så himla söt! :-)

Rätten att få stiga av bussen vid busstationen och en dag i teknikens värld

Läste nyss i VF att Karlstads busstation ska byggas om nu igen. De vill ju göra ett resecentrum, stod det, och det trodde jag de gjorde förra gången de byggde om eftersom det ju tog en evighet innan det blev klart. Nu har man kommit på den "smarta" tanken att endast påstigning får ske vid stationen, när man ska gå av får man göra det på Drottninggatan/Hamngatan. Hm... Men tänk om man behöver gå på toa?

Tänk om man ska byta buss direkt man kommer in till stan och då kanske behöver gå på toa på just busstationen? Det ska byggas "gater" där bussarna ska köras in i och allt. Och jag tycker nog att det skulle ha gjorts lite mer när de ändå byggde om för några år sen för varför inte göra ordentligt på en gång? Man kan ju undra. Och naturligtvis ska man kunna gå både av och på bussen på busstation. Inte kanske bara för toaletternas skull men det är ju en anledning. I så fall får de bygga toaletter vid den plats där man måste gå av. Tänk att släpa allt sitt bagage ända från Drottninggatan till busstationen om man ska med en anslutningsbuss bara för att man inte får gå av där. Nä jag tror de får tänka ett varv till... (säger en som alltid är vansinnigt kissnödig vid ankomst till Karlstad efter cirka 45-50 minuters bussresa...)

Som det är nu så finns det väldigt dåligt med allmänna toaletter i stan. Det finns inte en toa i sikte inne på affärer som H & M, Lindex, Stadium och så vidare. Inga toaletter alls. Då får man gå till nån avskild plats inne på nån galleria (om man ens hittar dit) där man tvingas betala fem kronor för att få kissa. Och där det oftast också bara finns högst tre toaletter varav en med skötrum. Fem kronor kostar det även på busstationen. Förr var det gratis men då såg toaletterna väldigt grisiga ut. Och det är inte alla toaletter som är rena och fräscha trots avgift, det är ingen garanti.

Inte för att man ska jämföra men vid det tillfälle då jag var i Santa Monica och gick runt i en massa olika affärer så fanns det på varje ställe, och kanske även på varje våning av affären, stora skyltar där det stod RESTROOMS. Man behövde inte leta ihjäl sig, bara titta efter skylten som oftast satt högt upp och väl synlig. Och det var gratis. Rent och snyggt var det också överallt. Man skulle ha kunnat äta mat därinne så fräscht var det. Gissa om jag var lycklig över att kunna vandra runt i affärerna utan att behöva tänka på att jag skulle vara tvungen att gå ut därifrån och leta efter en toalett på nåt helt annat ställe. :-) Där har de fattat det där med service och vad kunderna behöver...

Ibland tror jag nästan att de som bestämmer hur affärer ska byggas överhuvudtaget inte tänker på att folk faktiskt behöver ha tillgång till toaletter lite överallt. Åtminstone inte de som bygger sånt i Karlstad Jag vet ju inte om det är lika dåligt i andra städer. Och har man barn med sig på stan kan det ju sluta i katastrof i och med att det kan vara rätt långt till en toalett. Förresten toalettkatastrofer kan allt hända även om man är vuxen. Inte för att jag råkat ut för nåt sånt. Än.

På tal om annat som krånglar... Idag har Lisbeth haft fullt sjå med att få ordning på det tekniska. Alla har ju börjat med iPhones istället för de fasta telefonerna och naturligtvis så krånglade det från första början. Hon får mail i telefonen men när hon ska kolla på dem så ser hon dem en väldigt kort stund och sen försvinner de. De finns dock kvar på datorn. Sen är det annat krångel med sånt som ska kopplas mellan olika nummer, fel person rings upp och det står ibland missat samtal fast ingen ringt och så vidare... (Lisbeth längtar extra mycket till pensionen för närvarande.)

Så hon har suttit och pratat i telefon med nån slags support vid flera tillfällen och de förstår inte vad det är för fel. Nån har sagt vid nåt tillfälle att inuti huset runt väggarna så finns det hönsnät och att då detta skulle göra att det elektriska har problem ibland. Inte vet jag men det är ett väldigt gammalt hus och man vet ju inte vad det finns i de väggarna.

Så idag skyllde vi på hönsnät och dåligt vä'r (och här sitter ja' å svär - som Lisbeth sa) för det snöade rätt kraftigt ett tag. För mitt uppe i det (snöandet) så slutade internet att funka. Då fick Maritha, som sitter på övervåningen, dra ur allt eller stänga av eller hur hon gör (bredbandsmodemet sitter där) och sätta i det igen, då brukar det funka. Teknikens värld. ;-)

Igår var jag ledig. Då gjorde jag såna här...














Och såna här...

Det är som hallongrottor fast med jordgubbssylt. Jag var på bakhumör igår! :-)












Och imorgon är en annan dag. :-)

KRAM!

Vad är det med folk ibland?

Vissa dagar känns det som om man som åskådare/besökare på olika ställen får vara med om alldeles för mycket av hur andra lever sina liv, utan att man alls vill det, vilket gör att man nästan vill springa därifrån. Folk är liksom uppe i ansiktet på en, kanske inte bokstavligt men nästan.

Eller är det kanske bara jag som är känslig?

När jag gick till Konsum förut så kände jag att det var en aning olustigt, det är ju i och för sig inte ovanligt för min del (ogillar att handla oavsett) men ändå, som om det skulle bli jobbigt att gå dit. Utanför stötte jag nästan ihop med en mycket märklig man som man inte gärna möter när man är själv. Nåväl, väl inne på affären så var det bara människor som pratade högt och ljudligt om saker som ingen annan obekant egentligen vill eller ska behöva höra på. Tänker inte gå in på vad. Nej det var inget snusk utan bara sånt man inte vill höra på. Och inte med den ljudnivån. Och en del verkade stryka omkring därinne runt hyllorna som om de inte tänkte handla utan bara var där för att... stryka omkring. Ett par av personalen pratade högt och ilsket med varann om nåt som var orättvist när de passerade mig vid mjölkdisken, nåt med någons timmar och så...

Och jag blev lite ledsen där jag stod vid mjölken och spanade för det verkar som om de slutat köpa hem Milkos mjölk överhuvudtaget, det fanns bara Arlas. De har även slutat med Milkos låglaktos, den finns inte inne på Ica heller. Så jag har varit tvungen att köpa Valios som är ca 4 kronor dyrare per liter. Inte bra.

När jag äntligen stod i kön till kassan och skulle precis betala så trängde sig en man, med en bukett tulpaner i näven, på och stod alldeles för nära för att det skulle kännas behagligt. Han och hans fru hade dessutom brett ut sig vid grönsakerna så att jag fick vänta en stund på att komma intill. Nu är i alla fall den där kortmaskinen, där man drar sitt kort och trycker in en massa kommandon, vänd från de andra som står i kön men vad hjälper det när folk nästan följer med en och står och flåsar en i nacken!

När allt var klart och jag packade ner så kändes det som om alla var så högljudda och stökiga runtomkring mig att jag nästan ville dra iväg i galopp och när jag kom ut så stod där en mamma och skrek ilsket åt sin son som verkade klättrat upp i nåt träd. Jag såg aldrig honom men jag hörde hur han svarade sin mamma lika argt. Nog för att man varit med om en del såna tillfällen då tålamodet tryter och man bara vill strunta i ungen som bråkar och gå ifrån men ändå. Det är jobbigt att höra andra bråka.

Det var så jag undrade, när jag äntligen kom därifrån, om alla hade vaknat på fel sida idag. Eller om det bara var jag som var ovanligt känslig... hmmm... Nåt sånt här var det längesen jag upplevde.

För övrigt så har dagen varit bra. Det har inte varit något som varit jobbigt eller stökigt förrän jag kom in på Konsum och träffade på varenda en som verkade ha klivit upp med fel ben imorse. ;-)

Från det ena till det andra...

Ingen har ju förmodligen kunnat undgå att höra att Whitney Houston är död. Det är så tragiskt med folk som blir fast i droger och förstör sin framtid och som hon, sin röst. Nu har jag inte läst eller hört nåt om ifall dödsorsaken är känd (har inte hunnit än) men att hon var beroende av droger till och från har ju varit allmänt känt.

Jag lyssnade på en ny sång, på youtube, som heter I look to you och som var inspelad för nåt år sen tror jag. Minns inte riktigt. Det fanns inget kvar av hennes starka stämma alls. Så jag tänkte att jag skulle ta med en av mina favoriter från den tiden då hon verkligen var fantastisk. Jag har sett de filmer hon varit med i också och hon var även en duktig skådis.

Jag har sett The Bodyguard med Kevin Costner från 1992, Hålla Andan från 1995 med bl.a Angela Bassett. The Preachers Wife från 1996 med Denzel Washington. Sevärda alla tre.

Men här kommer en musikvideo från den tid då hon var som mest i farten, glad, pigg och också gravid med dottern Bobbi. Det förekommer även ett par klipp i början från filmen Bodyguard.

I'm every woman



Hoppas hon har det bra där hon är nu.

Och alla vi andra får försöka ha det så bra vi kan här där vi är. Kram!

En roligare version

Så här i melodifestivalens överdrivna yra med femtioelva deltävlingar innan den slutliga och extremt upphaussade finalen blir av så tänkte jag här visa min favoritversion av melodifestival. Den vanliga är jag inte intresserad av för fem öre nämligen.

Den kommer i två klipp eftersom youtube inte tillåter för långa avsnitt.

Melodifestivalen varje år - med Galenskaparna och After Shave.





Denna melodifestival tröttnar jag aldrig på. :-)

Ha det gôtt, med eller utan melodifestival. Kram!

Rallyfebern är total och nu är det dags att se på andra bullar

Det är alldeles för mycket rally i tidningarna. Så fort jag kommer in på nättidningarnas hemsidor så är det bara rally, rally och rally... Blä! Någon som var med i nåt som jag tror kallades för Gröna bilister ansåg att det ju inte var så värst miljövänligt och att de skulle leta upp andra bränslen att köra bilarna på. Detta gjordes tydligen för några år sen men resten av världen måste komma ikapp sa då rallynissen som var ansvarig. Jaja... vi får väl se. Själv är jag extremt miljövänlig - jag har inte ens körkort. :-)

Tog en promenad imorse för första gången på en evighet och det var som om jag återförenades med en gammal vän när jag gick min vanliga runda. Det var väldigt mycket kvidevitt på ett ställe och det kändes härligt. Inne i skogen var det sådär tyst och trevligt som det brukar. Jag blir så lycklig när jag är bland träden. Känner mig som Ferdinand gör när han sitter under korkeken. Vill bara stå där och njuta. Vilket jag gjorde en stund. Så imorse var det inte enbart motionen som var viktig utan även upplevelsen. Jag måste börja ta mina promenader igen för på nåt konstigt vis så har mina kläder börjat krympa, och speciellt runt midjan, så jag tänkte att om jag får lite fart på mig så kanske de kan liksom vidga sig igen... ehrm... jora så att... :-)

I alla fall. Det var så fint i skogen. Och solen gick upp och lyste på trädtopparna. Innan det kom in moln som dolde solen helt. Nu är det gråmulet. Men själva soluppgången fick jag i alla fall uppleva. Härligt.

Solen lyser på tallarna allra först för de är ju liksom högst :-)
















Alldeles innan molnen bäddade in solen tog jag ännu en bild med mobilen. Jag kunde väl haft med mig kameran men jag kände inte för att ha den dinglande på axeln. Det får bli nästa gång.














Igår testade jag att göra frukostbullar i min muffinsform. Jag har en sån där i teflon där man kan göra såna där extremt stora muffins om man vill. Och det är så praktiskt att slippa de där ynkliga små pappersformerna och det fastnar ju aldrig nåt klet i formen. först gjorde jag bullar, sen gjorde jag muffins. :-) MUMS! Det går att göra minipajer också. Jag har recept på det med. Detta är en av de bra saker jag vann under den tid jag var prenumerant i Miljonlotteriet. Jag har ett helt set med teflonformar i olika storlekar som jag också vann. Jag har bara inte använt någon annan än muffinsformen. Vanans makt är stor så då tar jag en vanlig gammal form.

Frukostbullar.













Mmmmuffins... :-)













Och medan jag fortfarande grunnar vidare på hur vår statsminister är funtad på insidan av huvet efter hans senaste utspel i pensionsfrågan (utsidan är ju väldigt kal och tom- kanske den speglar insidan?) så ska jag ta mig lite kaffe. ;-)

Ha en härlig fredag! Kram!