En liten förvarning om framtida hopsamlade ord och meningar som jag gjort av dem...

Under en rätt så lång tid nu så har jag funderat på hur jag ska använda min blogg. Jag känner att jag har saker jag vill säga, dikter jag vill dela med mig av och annat som jag tänker på.

Nu har jag haft en del annat på gång eftersom livet som arbetslös minsann inte är så enkelt som en del kanske tror. Det är ständigt en massa letande efter jobb, man behöver ut och arbetsträna och så vidare. Och det tar en del energi. Men jag kommer kanske framöver att skriva mer här. Inte så mycket som jag gjorde förr, när jag inte hade Facebook eller Twitter, men mer regelbundet.

Mitt liv har förändrats rejält sen jag började blogga 2008. Det är alltså 10 år sen jag startade min blogg och jag minns att jag var så himla skraj när jag postade mitt första inlägg. Rädd för att nån därute skulle bli stött i kanten av det jag skrev och kanske kommentera elakt. Samma kände jag när jag började med Twitter. Tänkte varje gång jag skulle skriva nåt; Men inte har väl jag nåt att säga som nån vill läsa...

I alla fall. Jag kommer kanske ha en specifik dag i veckan då jag lägger in nån form av text. Ska väl försöka bestämma dag så jag får lite struktur på mig själv och det jag ska lägga in/skriva om. Bloggen har varit min ventil många gånger och när jag väl kom över min skräck, över vad folk skulle tycka och tänka, och faktiskt bara skrev så kändes det ju genast mycket roligare. 😊 Jag kunde dock sitta och klura och korrigera en evighet innan jag kände att jag var klar.

Återkommer med mera text framöver som sagt. Ha det gôtt! 

Här kommer ett citat från flera år tillbaka, taget ur mina dagboksanteckningar och som kännetecknar mig till hundra procent. 

"Ibland har jag tänkt sluta skriva för det blir så mycket svammel men jag kan bara inte. Det finns alldeles för mycket ord i mig för det." 

Så är det. 😉

Dagens funderingar - det där med det psykiska måendet, att lita på andra och hur svårt det är.

Denna dagen - ett liv, som farbror Melker säger i ett avsnitt av Saltkråkan. Och vad gör man med dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Imorse vaknade jag runt fyratiden och kunde inte somna om. Jag gav upp vid fem. Ingen idé att ligga där och bara fundera för tankarna var ju i full gång liksom.

Gårdagen var bara värk hela eftermiddagen/kvällen så den dagen stryker vi ur almanackan tycker jag! Låg däckad i sängen efter lunch och orkade absolut ingenting. Men det var på ett vis bra för jag behövde det. Det ska mycket till för att jag låter fibron ta över på det viset men nu behövde jag faktiskt vila.

När jag rannsakar mitt mående så kan jag konstatera att det är rätt längesen jag mådde bra. Längesen jag var tillfreds med tillvaron. Minns faktiskt inte när jag var det senast. Jo jag har ju förstås en del dagar då det känns rätt okej då. Inte så att jag går och hänger med huvet varje dag. En del dagar kan vara bra med en del ljuspunkter att glädjas över. Minns sången "Just idag är jag stark" för det kan vara flyktigt och det gäller att ta vara på det. Rätt som det är så kommer det vara fler bra dagar än de där dystra så man får hålla ut.

 

Det senaste året har innehållit både bra och dåliga saker vilket har påverkat mig på lite olika vis. Det har oavsett tagit mycket energi och gjort mig trött. Och då menar jag inte bara trött i kroppen så jag behöver vila och sova utan trött. Dränerad. Känslomässigt. Jag går ju liksom "all in" när jag gör nåt. Inget halvdant tjafs här inte! Är jag engagerad i vad det än är så ger jag järnet. Sån är jag. Och efter min utmattningsdepression är jag ju inte lika stark och måste tänka mig för mer än en gång så jag inte blir helt tömd på energi. Det är en balansgång och jag har fixat den rätt bra ändå tycker jag nog. Det är ytterst sällan som jag inte tagit varningstecknen på allvar.

 

Det behöver inte vara så mycket som gör mig glad och lycklig men när man har en oro i själen så orkar man oftast inte se de där små sakerna som man annars uppskattar. Jo naturligtvis finns det tillfällen då jag känner att jag är glad men de har väl inte varit så många den senaste tiden. Jag skrattar en hel del i alla fall, jag har ju Viktor som kan bråka lite med mig och oftast får mig på bra humör, men det saknas nåt ändå liksom. Även om jag trots det mår ganska bra för närvarande. Läget är under kontroll så att säga. Så det är förhoppningsvis på väg åt rätt håll.

Det syns inte på utsidan när man mår dåligt i själen. Man blir också väldigt duktig på att dölja det eftersom man inte vill göra andra ledsna eller deppiga. Man är liksom rädd för att på nåt vis smitta dem. Och ärligt talat, livet var ju så mycket enklare när man var tonåring och gick på högstadiet (fast det tyckte man ju inte då) för då hade man oftast en bästa vän att dela allt med. Kanske flera vänner som visste det mesta om en. Som visste allt man tänkte på och sånt som var viktigt för en. Allt från frustration över ens föräldrar (som inget fattade) eller nån kille man var kär i. För man pratade ju i eeeeevigheter om allt sånt där. 😛 Vilket är bra att göra för man bearbetar saker och sen kan man släppa dem och gå vidare till nästa ämne.

Numer känner jag att det blir allt svårare att hitta människor som det går att lita på. Som jag faktiskt vågar öppna mig för.Och som inte blir trötta på mig om jag tjatar om samma saker ibland. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. För egen del är jag väldigt intresserad av andra och vill gärna veta vad de tänker på och hur de mår. Sen är det också viktigt att man behåller det man får veta för sig själv. Om nån anförtror mig nåt personligt så stannar det hos mig.

 

Jag lyssnar gärna, ställer frågor och vill verkligen veta mer om den jag pratar med. Och det var nog det mest spännande under min tid i hemtjänsten. Att få höra livshistorier från en tid då man själv inte ens var född. Få veta hur allt var då. Även på mitt senaste jobb, där jag var platsansvarig, ingick det ju i mina arbetsuppgifter att bry mig om andra. Nåt som passade mig bra.

 

Men själv har jag inte delat med mig så mycket från mitt eget liv. Jo kanske om nån frågat mig och faktiskt velat lyssna på svaret. Detta har med tillit att göra. Att våga öppna sig för nån utan att behöva vara rädd för att allt man säger ska vändas emot en. Nåt som jag varit med om sen jag var liten. Att bli hånad, av en person man då trodde var att lita på, för att man uttryckte sina åsikter. Som barn har man ju så många idéer och ska få uttrycka dem utan att få nedvärderande kommentarer.

 

Jag har lärt mig att hålla mer och mer saker inombords för att liksom skydda mig själv. Det man säger kan ju inte tas tillbaka, bli osagt, för det är ju ute i det fria och ibland vill man inte utsätta sig för det. Även om det får en att gå sönder på insidan. Vissa saker går bara inte att säga hur som helst. Trots att man kanske vill.

För att nämna nåt annat, så här på slutklämmen, så är jag numer med i en åtgärd via arbetsförmedlingen som heter iNDA (ja det skrivs så) och där blir jag bemött med väldigt stor värme och respekt och jag känner mig alltid så välkommen när jag är där. Vi pratar mycket och reder ut vad jag kan och vill när det gäller ett arbete. Så det känns bra. Allt hopp är inte ute! 😉 

Ha en bra dag! 💗

Och nu, om nån orkat läsa ända hit, så bjuder jag på en dikt ur boken Vägen Upp.

Livets minnesburk

Ta dig tid

Sitt en stund

Tänk på sånt

Du kanske glömt

Minns hur det känns

I magen

Av skratt som vill ut

Sockerdricksbubblor av glädje

Ta även emot gråten

Som befriar dig

Från sorgen

Låt ontet rinna bort

Stäng ögonen

Kom ihåg dofter

Av snö, syrener, smultron

Nybakat bröd och kaffe

Minns ljudet av

Glada talgoxar

Överröstande allt annat

På våren

Tillåt dig känna

Lyssna

Och minnas

Spara allt detta

Det finns tillfällen

Då man behöver

Den inre minnesburken

För att orka leva

Jag är tillbaka!!!!

Det är ett bra tag sen jag skrev nåt här och saker och ting har verkligen ändrats sen dess. Nu tänker jag väl inte gå in i detalj på detta men nu är man åter arbetslös och i klorna på arbetsförmedlingen och andra ställen där man inte har så mycket att säga till om. 

Vad jag funderat på den senaste tiden är om jag skulle starta en särskild sida på FB för att förmedla dikter med mera. Att skriva via bloggen, och lägga in en länk på FB, går ju naturligtvis också och då får de som vill läsa klicka sig vidare hit. 

Jag känner att jag har massor med ord som behöver ut, det blir ofta så när jag mår dåligt. Och det vet ju ni som känner mig väl. Jag skriver och skriver och det är tur för annars skulle jag spricka eftersom de känslor som finns inuti gör ont och förstör. De måste ut. Och oftast blir det då i diktform. Kan också vara texter av annat slag. 

Innan jag hade diktutställningen i Nedre Ulleruds kyrka hösten 2011 hade jag inte vågat visa mina dikter för andra. Jo kanske några få. Men det var ju faktiskt Påskuppropet 2011 som satte igång allt. Och Carina förstås. Bästa Carina. :-) Som stöttade och pushade mig till att göra sånt jag aldrig trott jag skulle klara just då. 

Numer känner jag ingen panik över att dela mina dikter och tankar med andra. För jag vet att många kan relatera och om det hjälper nån att må bättre så blir det två goda gärningar i en. Jag mår bra om jag blir av med mina svåra känslor samtidigt som någon annan får tröst av orden som beskriver dem. 

Och för att börja mitt diktsläppande så startar jag med en dikt jag skrev för några år sen. Minns inte riktigt när. 

Instängd

Det bor en liten flicka i min kropp

En flicka som fortfarande hoppas

En flicka med drömmar och önskningar

Hon är instängd i ett litet rum

Längst inne i mig

Det finns ingen dörr

Fönstren är låsta 

Hon sitter i sitt rum

Väntar och längtar

Undrar när fönstren ska öppnas

Och ge henne frisk luft att andas

Släppa ut henne därifrån

Hon väntar och längtar

Hoppas och tror

Skriver dagbok efter dagbok

Fyllda med drömmar

Skriver, tänker, önskar…

Gör den lilla flickan

Som bor i min kropp

Återkommer kanske med nån mer dikt framöver. Ha en fin dag. Kram

Länkar till jippot...

...för den som vill lyssna och läsa. Och mannen som jag igår gav namnet Martin heter Mathias och inget annat. ;-)

Radioklipp
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=5845143

NWT
http://www.nwt.se/forshaga/article1539836.ece

Migrationscentrets hemsida
http://www.migrationcenter.se/?p=705

Forshaga kommun
http://www.forshaga.se/nyheter/nyhetsarkiv/nyheter/invigningavsvenskamigrationscentretslokalkontoriforshaga.5.21be31411458773a0ca1e1.html


Snart är det dags för film och chips.  En bra avslutning på en bra fredag. :-)

Ha det gôtt! Kram!

Invigningsjippo på jobbet!

Tiden går så fort, jag är hemma rätt sent på eftermiddagarna och då är det en massa andra grejer som måste göras. Inköp av mat, matlagning och disk och förberedelser inför nästa dag. Bland annat...

Idag hade vi invigning av min arbetsplats; Svenska Migrationscentret i Forshaga. Stort jippo med kommunalråd och landshövding och allt. :-) Jag var inte med och minglade men fick ändå träffa bekanta och även obekanta som fann vägen in till mitt rum där jag höll till och jobbade istället för att mingla.

Fick besök på mitt kontor av självaste landshövding Kenneth Johansson, en mycket sympatisk man. Även kommunalrådet Angelica Rage hälsade på inne hos mig. Sen hade jag ett varmt möte med min före detta socialsekreterare som är så glad för min skull. Hon sa att hon skulle sakna alla mina personliga brev eller lappar, bland annat med smilies, som ofta följde med när jag skickade in ansökan. Hon brukade bli glad av dem sa hon. Är man en bra socialsekreterare, som hon är, så är det nog inte så himla lätt att jobba med det de gör. Alla konstiga regler de måste följa. Vi har haft en bra relation hon och jag även om vi liksom började i fel ände med att hon (första gången vi hade kontakt) nekade mig ersättning för en månad en gång för längesen. Men det rättade till sig med tiden mellan oss.

Folk från socialen och arbetsförmedlingen var inbjudna och media var också där. Jag lyckades hålla mig undan både fotografer och journalister. :-)

Lugnet före stormen. :-)

(Märkte nyss att versionen av bloggen man kan läsa via telefon har mycket luft mellan fotona. Ledsen för det... vet inte varför det blir så. )

Landshövdingen inledde det hela med ett tal.

Här knyts bandet ihop (istället för att klippas av) inför samarbetet mellan kommunen, arbetsförmedlingen och Svenska Migrationscentret.

Längst till vänster där framme står vår platschef Tomas, sen är det landshövdingen Kenneth Johansson, Angelica Rage, chefen för AF i Forshaga (minns ej hans namn tyvärr) och en kille som heter Martin om jag minns rätt. Jag har så svårt ibland för att komma ihåg folks namn och vad de har för uppgift. Han verkade vara en av de ansvariga för samarbetet och att det blev av. 

Angelica Rage lämnade över en fin blomma.

Efter allt prat bjöds det på snittar och dryck.

Även om jag inte deltog energiskt i minglande och pratande med folk så var jag väldigt trött när jag åkte hem idag. Men det var på det hela taget en väldigt lyckad invigning. :-) Och för att förtydliga; bilderna är mina, tagna med telefonen. Jag vet inte när detta hamnar på nyheterna, i tidningar och teve. Så jag kanske är först. Hehe...





Och en annan så totalt fantastisk sak händer imorgon.... jag får nämligen min första LÖN! Min första lön på tio år! :-) Det är nåt att fira. Men det blir nog som vanligt, fredagsmys med Viktor. Bästa sättet att fira på. ;-)


Ha det gôtt! Kram!

Ofattbart men sant och glädjande! (Varning för långt inlägg)

Det var ett tag sen sist. Och jag har stora nyheter. Mina närmaste vet ju redan men nu gör jag det mer officiellt liksom. Har inte riktigt vågat tro på det och än känns det overkligt.

Jag har fått en anställning! Jag har fått jobb! Jag börjar jobba den 1 april, det vill säga nästa vecka. Och nej det är inget aprilskämt. ;-) Det är en utvecklingsanställning som senare övergår i en trygghetsanställning. 

Anledningen till att jag inte skrivit nåt om det förrän nu beror nog mest på att jag inte ville äventyra själva äktheten i det. Som att ifall jag skrev om det eller sa det högt för många gånger så visade det sig att det bara varit en dröm eller så.

Vad är det för slags jobb då som jag äntligen fått? Jo det är hos Svenska Migrationscentret som nu öppnar kontor i flera kommuner runtom i landet.Bland annat då i Forshaga som är min kommun.

Här finns en länk som handlar om just detta.

Och här är ett pressmeddelande med lite detaljer. 

(Tillägg den 28/3 - om länkarna av nån anledning inte funkar så finns också en Facebooksida. ) ;-)

Sen jag fick veta att jag skulle få en anställning har jag sakta börjat förstå att detta är vägen tillbaka till frihet. Till ett nytt liv. Ja det låter väldigt dramatiskt men det är sant. När jag blev sjuk 2004 trodde jag först inte att jag skulle behöva kämpa så för att få hjälp. Jag fick heller ingen hjälp, blev ju bara intalad att jag snart skulle bli frisk, att det inte var så farligt.

Men jag blev ju inte frisk för det. Snarare tvärtom. Så mina förhoppningar om att kunna arbeta kom inte förrän jag på min praktik på pastorsexpeditionen hade kommit upp i 30 timmar i veckan och kände att jag orkade det. Men det var ju bara för ett par år sen.

Många gånger har jag ju tänkt tanken att jag aldrig mer skulle kunna jobba. Trodde aldrig jag skulle få en sån här chans.

Men nu är jag där. :-)

Lite orolig är jag dock eftersom jag så fort blir trött om det blir för mycket omkring mig. Och jag är anställd på heltid, vilket jag aldrig varit nånsin förr. Jo när jag gjorde praktik i samband med min undersköterskeutbildning, all praktik är oftast på heltid, men det var längesen. Känns som en hel evighet sen och det var det också, nämligen 1991. :-)

Så nu håller jag på, så här veckan innan, och ordnar och planerar hur jag ska lägga upp min tillvaro framöver med ett jobb som kräver min tid åtta timmar om dagen och så får jag lägga till bussresorna på det. Det är så mycket som jag behöver förbereda och försöker ta en sak i taget i lugn och ro.

Viktor är förberedd också. På att jag inte kommer vara hemma lika mycket. Att han kommer hem före mig varje dag och att jag åker hemifrån förmodligen innan han ens gått upp på morgonen. Så visst blir det skillnad men denna skillnad är vår frihet.

Känslan av frihet är enormt viktig. Att slippa skicka in papper till socialen varje månad och bli granskad och få så himla lite att leva på. Att Viktor från och med nu kan få behålla sitt studiebidrag själv eftersom det inte kommer att räknas in som hushållets inkomst. Pengarna är ju hans men enligt socialen är de hushållets och räknades in i normen. Vi var ju tvungna att använda dem till mat.

Tre ord som betyder allra mest för mig just nu: Jag får lön. Så jag kan försörja mig utan att behöva gå till socialen. Och jag är stolt över att få betala skatt igen eftersom jag vet att en del av skatten går just till kommunens socialtjänst till alla de som fortfarande har det som jag haft det. Jag är stolt över att nu kunna bidra till att hjälpa dem som jag blev hjälpt. För jag vet vad viktigt det är att få denna hjälp. Samtidigt som jag förstås önskar att de som är sjuka ska få pengar från F-kassan istället. Utan att ständigt bli ifrågasatta.

Arbetsuppgifterna är jag heller inte orolig för, det är verkligen sånt som intresserar mig, så det ska nog gå bra. Vi i arbetsgruppen ska nu alltså bygga upp vår arbetsplats själva, utforma den. Som flest blir vi 20 stycken men just nu är vi inte så många. Vi kommer att få tillskott längre fram av bland annat nysvenskar som vi då får ta hand om till viss del och stötta. Det känns bra och meningsfyllt tycker jag. Men först ska vi få bli lite varma i kläderna själva. :-) Få komma in i jobbet i lugn och ro, som han sa den där trevlige och sympatiske mannen som informerade oss och som jag just nu glömt namnet på.  

Så jag slapp bli indragen i jobb och utvecklingsgarantin (FAS 1/ FAS 2) tack och lov.

Känslan av att världen är öppen för mig igen har infunnit sig. Vägen hit har varit lång och ibland mycket plågsam men nu är jag ändå här. Till slut. :-) Sen att det kommer bli kämpigt även om jag har ett anpassat jobb vet jag ju förstås. Men jag är redo och peppad.

Men jag hade inte kommit hit där jag är idag utan alla de som jobbade/jobbar i församlingen. Inte heller utan coachen Anna som fann praktikplatsen som passade mig perfekt.

Ja det finns några stycken, ingen nämnd ingen glömd, som jag har att tacka för allt som fört mig framåt sen 2009 då jag blev inskriven i Projekt Kraftstation. Då är det så mycket enklare att vandra på den där svåra stigen om man har folk som stöttar och uppmuntrar. Och som tror på en och ens förmåga att komma igen. Det är det viktigaste av allt.

Kram!