En insikt som gjorde gott.

Igår var jag och besökte platsen för min nya påtvingade arbetsprövning. Jag åkte dit trots att tiden var lite avig, jag skulle vara där klockan 14 och jag tyckte det var sent. Precis då kommer nämligen Viktor hem från skolan. Ända sedan onsdag förra veckan så hade jag tänkt ändra den där tiden men eftersom jag inte tycker om att ringa så avvaktade jag.

Och i söndags när jag satt och läste (fortfarande i den där boken om kvinnor som tänker för mycket) så fick jag plötsligt en insikt. Insikten fick mig att helt plötsligt känna ett stort lugn inombords. Och jag sa till mig själv att såklart skulle jag åka in till stan och träffa de människor som skulle ta hand om mig under arbetsprövningen. Det var ju inte nåt konstigt med det och detta tillfälle var ju bara ett enda litet ögonblick i evigheten så visst skulle jag klara det. Så jag förberedde Viktor på att han skulle få regera ensam ett par timmar under måndagen. Vilket gick alldeles utmärkt, han var på ett soligt humör när jag kom hem och jag var trött men nöjd för egen del.

Ett varmare välkomnande får man leta efter så jag tror jag kommer att klara den här arbetsprövningen utan att behöva avbryta i förtid. För stämningen på en arbetsplats är nog vad som är allra viktigast för min del. Sysslorna kommer liksom i andra hand. Sen blir det ju också bara varannan dag (på egen begäran) så jag hinner återhämta mig mellan varven.

Igår hann jag inte göra så mycket, jag var bara där en timme, men imorgon - onsdag - ska jag vara där i 2-3 timmar. Så då får vi se hur det går. Det kändes lugnt inombords även efter att jag varit där så jag tror det är rätt ställe att vara på. För mig som inte jobbat på fem år går det inte att bara kastas in på en arbetsplats med krav att jag ska jobba likadant som alla de andra. Jag måste få tid på mig att vänja mig vid att först och främst behöva åka hemifrån, sen att umgås med folk och lära känna dem plus kanske jobba lite också. :-)

För övrigt är jag lite orolig för vad min handläggare på socialen håller på med. Hon har inte hört av sig överhuvudtaget. Jag har mailat henne flera gånger, senast häromdagen, för det har inte kommit in några pengar ännu den här månaden. Jag har som tur var fått retroaktivt bostadsbidrag så jag hade pengar till de viktiga räkningarna men om hon på nåt vis försöker straffa mig för att jag inte gick och pratade med den där Rog... ehrm... karln som är hennes chef så kunde hon väl åtminstone vara såpass vettig så hon kunde meddela mig vad som försiggår. I vanliga fall brukar pengarna sättas in runt den 26-27 i månaden. Men jag har inga pengar fått och inget meddelande heller. Om hon är sjuk så måste ju någon annan ta över så att folk kan få pengar till sina räkningar. Detta är första gången nåt sånt här händer. För hon brukar vara väldigt snabb när det gäller. Det hänger ibland upp sig på teknikaliteter (bankdagar och sånt) eller också har jag varit sen med ansökan och då får ju jag skylla mig själv. Men så var det inte den här gången.

Vad jag funderar på är om det är det där informationsmötet jag var kallad till förra veckan (och som jag ju inte gick på) som det handlar om egentligen... Vad som störde mig också med detta möte var att hon och hennes chef hade kommit överens om att jag skulle dit och prata med honom utan att först fråga mig vad jag tyckte. Och trots att de fick veta min nuvarande situation med utredningen så insisterade hon på att jag ändå skulle gå dit. Vilket jag ansåg var meningslöst på grund av att jag just nu har fullt upp med denna utredning.

Och varför tar inte den där chefen kontakt med mig personligen per telefon och reder ut det direkt med mig? Om de nu tycker det är så himla viktigt för mig att jag får möjlighet att uttrycka mina önskemål och tankar, som det så fint heter. För min del så tycker jag att de kan vänta tills utredningen är klar och se vad resultatet av den blir. Först då kan jag kanske vara redo för ett samtal med den där Rog... eh... chefen. ;-) Och varför är det så viktigt att jag pratar med honom just nu? Han får väl tåla sig lite tycker jag.

Jag måste säga att ibland så undrar jag hur de tänker de som jobbar med såna här saker. Vet de inte att det är människor som det handlar om? Man är inte bara ett namn på ett papper. Att ta hänsyn till hälsa och social situation är ju ett måste i dessa fall. Men de kanske har glömt att de jobbar inom socialförvaltningen... Kanske de tror att vi är som maskiner där det bara är att trycka på en knapp så funkar vi igen... men även maskiner kräver underhåll och reparationer för att de ska kunna fortsätta fungera.

Ibland undrar man ju... men det är väl för att spara pengar som de försöker jaga ut folk i ett arbete som de inte orkar med egentligen. Nåt som kan göra att människor far ännu mer illa och behöver ännu mer hjälp. Hot har aldrig funkat särskilt bra. Men det tror ju regeringen att det gör så då måste ju alla som kan hänga på förstås.

Såg ett sånt där vitt streck på himlen förut... längtade upp och iväg...


Bild tagen genom flygplansfönstret på väg hem från Los Angeles. Vilken känsla det var att sitta där och se ner på marken. Och att sen få sitta och njuta av solen...
















Molntäcket låg som snö nedanför vingen...








Kram!

Earth hour, sommartid och jag vet inte allt.

Ja idag är det mycket att hålla reda på. Earth hour som innebär att vi ska stänga av elprylar och släcka lampor mellan 20.30-21.30 ikväll. En slags demonstration för att visa att vi vill ta hand om vår jord. Och det där med sommartid är ju rätt viktigt att komma ihåg för annars blir det kanske lite galet under morgondagen. :-) I synnerhet för de som jobbar i helgen...

Det är ruskigt mycket snö ute, den håller nog på att smälta bort men ändå, det är massor. Inte känns det som om det är dags att byta till sommartid inte. Det har varit snökaos på vägarna sen igår, det har varit en stökig natt i Värmland enligt lokaltidningarna. Vet inte om det har med snön att göra precis men ändå. En del våld, mordförsök och annat elände. Undrar om folk stökar för att de är olyckliga? Jag menar lyckliga människor behöver ju inte hålla på så...

Jag är trött (som vanligt, inget nytt där) och ska ta det lugnt idag. Det blir mycket mys och vila under dagen.

Så här trevligt har vi det i Sims, jag och Viktor. Där har vi också en go vovve. Önskar jag fick krypa in i spelet och vara där några år... ;-)

Ha en bra lördag och glöm inte ställa fram klockan en timme ikväll.

Kram!

Våren som vände och gick igen...

Ja se den där våren är allt en orolig typ för nu har den gått tillbaka dit där den brukar vara under vintern. Det snöar för fullt ute, snön yr. Jag gick på min promenad ändå. Kände det som om jag behövde luft. Och det finns det mycket av ute idag. Har man bara bra kläder på sig så gör det inte så mycket om vädret är blajigt. Men jag vill inte ha mer snö nu!

Det är fredag idag. Orken är lite dålig, viljan likaså. Igår drabbades jag av akut migrän och influensakänsla och fick lov att lägga mig i sängen vilket jag inte behövt göra på länge. Det gick över framåt kvällen, då infann sig en annan konstig känsla som brukar komma när värken släpper. Ungefär som när man fått bedövning av nåt slag. Kroppen känns tung och seg. Huvet likaså.

Istället för att gråta över nyfallen snö så tänker jag ägna mig åt att tänka på sånt som är varmt och skönt...

Ha en bra fredag.



Härligt va? ;-)

Kram!

När jag ser vita spår på himlen...

Det har varit ett par hektiska dagar för mig med besök hos en läkare och en arbetsmarknadskonsult. Mina krafter har gått åt till detta. Måndagen gick för övrigt åt att låta bli att oroa sig över hur det skulle gå och nu går resten av veckan åt till återhämtning och åt att låta bli att oroa sig inför nästa elände.

Besöket hos läkaren var väldigt positivt och det hade jag inte behövt oroa mig för. Däremot det enda besök som jag inte trodde skulle vara så farligt blev det värsta hittills. Det hos arbetsmarknadskonsulten.

Jag har inte varit ovanligt spänd, som jag har tänkt på, men tydligen så har jag omedvetet spänt mig. Detta gör nu att jag är så trött så för att orka med att ens diska idag är jag tvungen att ta bamyl brus coffein. Jag har ju också tvingats koncentrera mig på ett annat vis än annars, sånt gör mig också väldigt trött. Och jag har fått sätta upp ett högre tempo än vanligt. Skyndat mig på morgonen så jag blivit klar i tid tills bussen går, passat mötestider, pratat, lyssnat, svarat på frågor, interagerat socialt med främmande människor. Sånt är mycket utmattande för mig.

Det är en sak att gå på möten med folk som vill hjälpa, som vill reda ut saker som har med ens hälsa att göra så att man ska få rätt slags hjälp framöver. En helt annan att bli tvingad att göra sånt som man vet att man inte klarar av. Och om man klarar av det så blir det på bekostnad av hälsan. Både den fysiska och psykiska. Detta är ju i och för sig vad som ska utredas men ändå.

Trots att jag reagerar så här av bara dessa två resor plus möten så är jag tack vare utredningen tvingad ut på arbetsprövning redan nu till veckan. På måndag. Detta ingår som sagt i utredningen och är bestämt av F-kassan.

När vi satt och pratade om olika ställen där jag skulle kunna vara så menade människan att jag som var så verbal kanske kunde ringa nåt ställe själv och be att få komma... Gissa om jag önskade att jag hållit tyst hela tiden. Nu slapp jag ringa själv, hon fann ett ställe åt mig som hon tyckte passade även om jag sa att det kommer att bli problem för mig att ens kunna ta mig dit, men då menade hon att hon måste pressa mig lite. Vaddå måste? Varför då? Enligt både psykologen och läkaren så behöver jag massor av hjälp att hantera min stress och min värk först, så jag förstår inte varför en arbetsprövning måste till för detta. Ack ja... Det skulle ju kunna räcka med läkarens utlåtande om att jag inte har någon arbetsförmåga alls för närvarande men det gör det inte. Och det räcker inte med det jag säger heller. Det har det ju för övrigt aldrig gjort så det var ju inget nytt...

Jag trodde nog att om det framkom att jag inte hade någon arbetsförmåga, eller väldigt liten sådan, skulle jag inte behöva göra någon arbetsprövning. Men där fick jag tji.

Tröttheten är som en tjock filt över mig för tillfället. Huvudvärken är på väg trots bamylen. Jag tog ändå min promenad tidigare och fick höra en massa fågelläten som visar på att våren faktiskt är här. :-) Det var underbart i skogen. Så stilla och vackert.

Varje gång jag ser vita spår på himlen efter ett flygplan så tänker jag; Den som ändå hade suttit i det flygplanet. På väg nån annanstans...

Kram!

Omtanke, värme och respekt

Tänk vilken tur det är att det finns människor som är utbildade till att se vad som fattas oss andra. Det är ju så mycket som faller på plats när dessa intelligenta människor kan tyda alla konstiga krämpor och symtom som man har och som man inte själv förstår. Sen att deras bemötande är helt fantastiskt betyder ju också väldigt mycket. Att man känner sig välkommen, respekterad och behandlad med största omsorg är väldigt viktigt för förtroendet. Detta har en del insett, tyvärr är dessa i minoritet än så länge.

Efter mötet med psykologen igår så har jag äntligen förstått varför jag aldrig blir piggare. Han upptäckte att jag fortfarande lider av den utbrändhet som gjorde mig sjuk redan 2004. Och tänker man närmare efter så är det ju inte konstigt eftersom jag haft både F-kassan, Arbetsförmedlingen, och nu även socialen, efter mig hela tiden som en stor blåslampa. De utmattningssymtom som jag visade då finns fortfarande kvar eftersom jag aldrig fått möjlighet och rätt att läka, vila, sova och ha lugn och ro och rehabiliteras på något sätt.

Och i och med att flera läkare vägrade inse mina problem, vägrade ta tag i varför jag hade värk och var trött, utan istället menade att jag naturligtvis skulle bli frisk snart, så gick jag ju själv och bara väntade på att min kropp skulle börja må bättre. Men den gjorde ju inte det. Istället blev den sämre och sämre.

Hur som helst, det var ett mycket givande samtal och jag är så tacksam för att det finns människor som lyssnar, ser och förstår att tolka de signaler som vi skickar ut. För även om vi tror att det inte syns så gör det det. För den som vill se.

Apropå det där brevet som jag fick från kommunen... ja jag säger då det. Jag förklarade ju i ett mail (när jag inte fick tag på henne på telefon) till min handläggare på socialen precis allt om utredningen och om att jag inte ansåg mig behöva ett sådant möte för tillfället men ändå så fattade hon inte det.

Hon lyckades inte få tag på mig igår, för jag var upptagen (jodå jag kan också vara det ibland även om jag inte är så "viktig" som vissa...) och hon hade då talat med den här enhetschefen, som tydligen var hennes chef, och sa att jag borde gå på mötet och prata med honom. Till vilken nytta då kan man undra när jag ju håller på att ta reda på om jag har någon arbetsförmåga alls och i så fall hur mycket...

Jag skrev tillbaka och meddelade att jag visst inte tänkte gå på nåt möte och träffa den här Rog... ehrm, karln. ;-) Höll nästan på att skriva hans namn där... men jag vill ju som sagt inte hänga ut folk...

Och hur många gånger orkar man egentligen sitta och gå igenom sina problem med ytterligare nya människor? För att ändå få höra att det inte finns något som passar. Att jag gör det högst frivilligt i utredningen är en annan sak. Där känns det som om det kan ge ett resultat eftersom de jag pratar med faktiskt lyssnar på och antecknar och bryr sig om vad jag säger. De vill hjälpa mig på alla sätt de kan. De vill se till att jag får den chans, oavsett om jag kommer att orka jobba eller ej, som jag har rätt till.

Om de formulerat sig lite annorlunda i brevet så kanske reaktionen, från min sida åtminstone, inte blivit så stark. Istället för att hota med att dra in ersättningen och beordra folk hit och dit kunde de ju ha sagt att mötet var ett erbjudande till alla dem som kanske mist sitt arbete av andra skäl än sjukdom och nu tvingades söka försörjningsstöd men som gärna ville ha en chans till praktik. Något hot om indraget försörjningsstöd skulle inte ens ha funnits med i brevet. Man kunde ju i efterhand kollat upp de som inte var där, och som inte meddelat att de inte kunde komma, och då fått ta beslut om indraget stöd om det hade behövts.

Min handläggare bad om ursäkt om jag hade känt mig hotad eller kränkt och att det inte varit meningen.

Meningen var att ge mig en möjlighet att prata med den här chefen om mina önskemål, tankar och synpunkter. Jag kan bara skaka på huvudet. Kommunen hade inga praktikplatser som passade förra gången jag var tvungen att arbetspröva trots att jag framförde alla mina åsikter och synpunkter på att ingen av dem passade just mig. Jag har svårt att tro att de vaskat fram så många fler passande nu. I det läge som min kommun (och även många andras) befinner sig så är det indragningar överallt och även socialförvaltningen ska dra in på folk på olika sätt. Eller folk ska (erbjudas=tvingas) gå ner i arbetstid vilket innebär lägre lön.

Jag förstår inte hur sjuka eller funktionshindrade ska kunna få jobb utifrån den praktik som de så gärna vill skicka ut oss på. I mina ögon går det inte ihop. Sen så får man ju knappt nån ersättning under praktiken heller, det är väl F-kassan som betalar det, så det kanske bara är en fråga om besparingar från kommunens sida. Inte omtanke om invånarna.

Att bli godkänd för att få försörjningsstöd är minsann inte det lättaste heller. Man ska först ha sålt av allt av värde och levt upp alla sina besparingar DÅ först är det okej. Och sen ska man alltså leva på existensminimum, varje månad skicka in kopior på kontoutdragen så att de ser att man inte fått pengar från nåt håll, lån från vänner kallas nämligen för "inkomst" i deras ögon och räknas av mot det stöd som betalas ut. Vilket innebär att när lånet ska betalas tillbaka så mister man det dubbla eftersom socialen dragit av det först och sen ska man betala tillbaka det till den man lånat av. Läste en insändare som handlade om just detta. Jag har upplevt det också. Därför lånar jag helst kontant nu för tiden, pengarna direkt i näven alltså, för då kan inte socialen ta ifrån mig ett enda öre av dem.

Det finns nog en missuppfattning om det där med socialen och jag tror att den lever kvar sen 80-talet då det var mycket lättare att få bidrag. Många ser ner på oss som får försörjningsstöd och menar att vi är ena lata jävlar som tycker om att leva på bidrag. Om de bara visste hur fel de har... Fast visst, det finns säkert de som missbrukar systemet, såna har ju alltid funnits men jag tycker nog att personalen på socialförvaltningen bör ha en såpass bra utbildning, och kanske framför allt människokännedom, så de kan lära sig att skilja fuskare från oss som verkligen behöver pengarna. Vi ska inte behöva straffas för sånt som några få idioter håller på med.

Ibland är det allt tufft att vara människa. Ibland önskar jag att jag var en hund. :-) Till och från.

Ha en bra lördag.

kram!

Det kom ett brev från kommunen...

... och tyvärr är jag nog inte ensam om att ha fått detta. Det var en kallelse samt information till oss som tänker (vara så fräcka att våga) söka försörjningsstöd.

Jag kallades till ett möte nu på måndag klockan 8.30 och jag ombads observera att detta informationsmöte är obligatoriskt (jag absolut hatar det ordet, det är typiskt arbetsförmedlingen att använda det) och att ogiltig frånvaro från detta kunde påverka min rätt till försörjningsstöd. Om man inte kunde komma (om man nu var så himla fräck och våghalsig att man ändå tordes tänka sig att utebli) kunde man ringa en samordnare och tala om detta. Vilket jag försökte göra men möttes av telefonsvarare som meddelade att hon inte var där just idag. Vilket lustigt sammanträffande. Hon skulle dock vara tillbaka imorgon klockan sju.

Men imorgon förmiddag är jag upptagen själv (ska ju träffa en psykolog i samband med utredningen) så det funkar inte så bra för mig att varken ringa igen eller bli uppringd. Vilket jag också förklarade i mitt upprörda tillstånd när jag lämnade ett meddelande. Efter vad jag förstår så är detta något slags samarbete mellan arbetsförmedlingen och socialen men någon liten förvarning hade jag gärna velat ha. Men min handläggare, som jag också försökte få tag på men som jag fick veta var sjuk, har inte sagt ett pip till mig om detta.

Vidare står det så här i brevet:

"Med start omgående kommer vi att erbjuda Dig kompetenshöjande praktik. Syftet med det är att hjälpa Dig att snabbare komma in i eller tillbaka till arbetslivet. Deltagandet i praktik är obligatoriskt för att få ersättning."

Detta vidriga ord igen. Och så gillar jag inte när folk av påklistrad artighet skriver stor bokstav i ordet dig/du samtidigt som de hotar med allsköns elände om man inte gör som de säger.

Vidare står det en massa dravel som jag då rakt inte behöver någon information om i och med att jag varit bidragstagare i mer än sju månader nu. Jag vet vad som gäller, de har varenda liten uppgift av vikt om mig, alla mina papper på precis allt finns hos socialen.

Kan också tillägga att det "jag" som uttalar sig nedan är (antagligen) enhetschefen på Arbete och Utveckling inom kommunen. Skriver inget namn här för jag ska väl inte hänga ut folk sådär utan vidare... så finkänslig är jag i alla fall...*hosthost* jora så att...

"Under informationsmötet kommer jag att medverka tillsammans med personal från Arbetsmarknadsenheten. Du kommer att få en praktikplats med stöd av Arbetsmarknadsenheten.

För att få försörjningsstöd måste Du vara anmäld på arbetsförmedlingen som aktivt jobbsökande. Du måste själv hämta din handlingsplan hos arbetsförmedlingen och bifoga den till din ansökan om försörjningsstöd.

Om du inte är anmäld på arbetsförmedlingen på grund av att du är sjukskriven måste du bifoga ett läkarintyg som styrker detta.

Du ansvarar själv för att alla uppgifter som behövs för att behandla din ansökan kommer in till din handläggare på socialkontoret."

Och på slutet så var det visst inte så noga med formaliteterna för då var det liten bokstav på orden du och din. ;-) Jag har citerat det exakt som det är skrivet.

Jag har inte varit anmäld på arbetsförmedlingen på evigheter och nekas ju sjukskrivning och har hamnat hos socialen just för att jag är en av de som är för sjuka för att jobba men anses vara för frisk för att vara sjukskriven. Vilket min handläggare mycket väl vet om. Så jag tror inte hon hade en aning om att jag skulle få ett sånt brev.

Ibland undrar man hur det där samarbetet egentligen fungerar.

Detta enormt fantastiskt viktiga informationsmöte beräknas ta max en halvtimme i anspråk. Det var snabbt tycker jag för att ordna upp tillvaron för så många som är sjuka och/eller arbetslösa...hm...

Tror jag behöver en slurk med kaffe faktiskt. Och en stund i gungstolen med min intressanta bok som heter Kvinnor som tänker för mycket. ;-)



Här har vi en lite speciell kaffekopp för alla Star Wars-fans.

Nej jag har inte en sån kopp. (Är ju inget direkt Star Wars-fan heller.) Bara en vanlig tråkig en med lite rosa blommor på... fast kaffet smakar gott i alla fall.

Men det kanske smakar mer rymdaktigt i en sån här. Hur nu det kan tänkas smaka. ;-)

Uti vårsolens glans

Ja så kan man faktiskt säga nu för solen skiner och det luktar så där gott av luften som det gör på våren. På min promenad tidigare idag så såg jag tre söta ekorrar som sprang omkring och hade roligt. Plus en väldigt vacker svart fågel som såg ut som en hackspett men jag är så dålig på fåglar så det måste jag nog leta upp nånstans.

Jag fick en trisslott med posten för att jag vunnit en korsordstävling. :-) Det var tyvärr ingen vinst på lotten, men ändå. Tänk att jag vann en lott! Inte varje dag man gör det.

Sen är det den där trista veckan i månaden då jag måste dra kopior på mitt bankkontos aktivitet och skicka in till socialen. De ska ju ha ansökan runt den 20:e. Så nu har jag fyllt i och kopierat allt och ska posta sen.

Rättegången har ju börjat (för ett par dar sen) mot den där otäcka gubben i Österrike - Josef Fritzl. Han erkänner i alla fall allt nu och det finns ju ingen anledning för honom att neka till nåt. Om han tror att han kan komma undan på nåt vis så är han ju väldigt dum och det tror inte jag han är. Bara rejält pervers. Och frågan som man (i alla fall jag) fortfarande grunnar på är ju hur i hela världen kunde detta pågå i så många år utan att någon fattade misstankar? Jag menar 24 år, det är en lååång tid det. Ja jag säger då det. Jag vet inte vilket slags straff han borde få, det finns nog inget som är så grymt som det han utsatt sin egen dotter (och några av barnen hon födde) för så jag kan inte komma på nåt som motsvarar det...

Glöm för allt i världen inte bort två andra och i synnerhet mycket trevligare gubbar :-) som är ute och vandrar för en god sak.

Gert och Robert - Ystad till Haparanda.

När jag kollade deras promenadrutt så såg jag att de ju inte alls kommer in i Värmland efter vad det verkar och det tycker jag är synd. Jag hade gärna slagit följe med dem en bit. ;-)

Ha en bra onsdag! Kram!