Ibland har jag nästan glömt vad jag heter...

En del dagar när jag sätter mig här för att skriva så drabbas jag av total blackout. Jag kan inte komma ihåg ett skvatt av vad jag egentligen tänkte skriva. Och det beror inte på att det var något väldigt oviktigt som jag hade tänkt skriva. (Fast ibland kanske det är mindre viktigt om jag säger så...) Endera är jag bara trött eller också väldigt tankspridd.

Och när man är på väg att ställa in vattenkokaren i kylskåpet och mjölken i städskåpet så kan man ju börja undra... Men när jag höll på att ta äppelmos i teet istället för honung var det ju mer förståeligt. Moset hade samma färg som honungen och var dessutom i en före detta honungsburk. Men teet hade nog blivit lite konstigt om jag inte kommit på vad jag gjorde i sista minuten. ;-)

Vid ett tillfälle presenterade jag mig som mor till mig själv och vid ett annat som Viktors pappa. Detta var vid två olika föräldramöten och jag var hemskt trött men ändå. När jag berättade om det senare tillfället för min dotter höll hon på att skratta ihjäl sig och det tyckte inte jag var snällt. Men så här långt efteråt är det ju såklart rätt roligt när man tänker på det. :-)

I alla fall.

Jag har läst lite på SVT:s hemsida om rättegången angående morden på de två små barnen i Arboga. Jag kan nog ibland tycka att det är lite svårt att läsa om sånt där, om alla detaljer som de gräver fram, men man vill ju ändå veta hur det går och vad de kommer fram till. Vid sådana händelser som just detta så kan man ju säga att verkligheten överträffar dikten. Många är kvällarna då man satt sig i tevesoffan och glott på deckare med de mest blodiga historier som kan hittas på. "Tyst vittne", "Mord i sinnet", "Rebus". Och jag har för mig att en hette "Messias", för att ta några riktigt ruskiga exempel. Sen har vi ju "Miss Marple" och "Poirot", "Morden i Midsomer", "Foyle's War" och ja jag kan inte räkna upp dem alla. Men när det händer på riktigt så fattar man inte först att sånt faktiskt kan hända i verkligheten. Det är alltför grymt. Mörda små barn... brrr...

Detsamma tänkte jag om mordet på Engla. Man ska inte jämföra mord men på nåt vis så känner jag det som att morden på Arbogabarnen var värre. Men det är ju bara min känsla och åsikt. Det har väl kanske med uppsåtet att göra, jag vet inte... Jag skulle också vilja ha en sån där hängiven polis/utredare inblandad i utredningen som brukar finnas i de där serierna. En som inte ger sig förrän han eller hon listat ut mördarens motiv och genom detta vet precis vem mördaren är. Vi får hoppas att det finns någon sådan här och nu i verkligheten. De verkar ju vara rätt säkra på vem som mördat barnen men det är så mycket förvillande information hit och dit så man kan inte så noga veta om det är som de säger.


Igår fick jag ett samtal från Försäkringskassan och varje gång någon ringer därifrån drabbas jag av lätt ångest just på grund av alla tråkiga besked de gett mig vid varje samtal. Men det var inte så farligt den här gången. Hon ville bara ha lite kompletteringar till min ansökan om tidsbestämt sjukbidrag. Sen får vi väl se vad försäkringsläkaren säger. Det konstiga är att alla ansvariga på FK säger att försäkringsläkaren endast har en rådgivande position men när det kommer till kritan är det ändå alltid försäkringsläkarens ord som är lag i besluten. Och denne läkare gör sig icke besvär att ta kontakt med den läkare som skrivit eventuella sjukintyg. Det är ju detta som gör att folk tvivlar på allt som de ansvariga bedyrar varje gång folk blir härskna över den behandling de får. Från den här sidan av staketet så ser det onekligen ut som om försäkringsläkaren alltid har sista ordet och säger han eller hon nej så blir det nej.

När man mår dåligt och faktiskt behöver hjälp och man då går till en läkare och får ett intyg om sjukskrivning så vill man bli tagen på allvar. När man inte blir det så känner man sig kränkt. Man blir sjukare eftersom det tar hårt på psyket att bli ifrågasatt när man är väldigt dålig och inte orkar med vare sig ens egen vardag eller annat. Det måste till en ändring. Mer samarbete mellan alla instanser är ju min önskan. Men bryr de sig om vad jag tycker? Nee...

Idag är det dags att betala räkningar, om man nu inte varit duktig och gjort det redan. Det har inte jag. Gläd er alla som lyckas få några kronor kvar när allt är betalat. Kanske det räcker till en påse chips i alla fall. :-) Och då får man ju inte klaga för det är inte helt fel med lite chips till mysfilmen på fredag eller lördag.





Här har vi en liten gynnare som verkar gilla själva burken.

Apropå det så minns jag den där karln som ville begravas i en Pringlesburk. En del kan allt få lite galna ideer men det kanske var han som uppfann just den burken, det minns jag inte och ingen får bli arg på mig för det för jag har ju nyss sagt att jag lätt glömmer saker...

;-)

Kram!

Vägen till lyckan

Det skall vara obegripligt
hur det underbara sker, -
ingen väg till lyckan finnes,
ingen lycklig stigen minnes
som till lyckans lönndörr för.

Ack, att lyckans fågel jaga
är att utan vägar gå
och att utan händer taga.
Att bli kung i lyckans saga
är att dum och häpen stå.

Under vänta vi av dagen,
dagen vissnar kall och blek.
Fråga åter, trötta hjärna,
är din dröm, din lyckas stjärna,
sken och svek?

Edith Södergran

Nu ska jag tjôta lite igen...

Halloo!

Att börja veckan med att tjata om cancer kanske inte är så trevligt men när jag läste om att lungcancer gått om bröstcancer som den vanligaste cancerformen hos kvinnor så kände jag mig manad att ta upp detta.

"Vi har bara väntat på det här. Kvinnor röker mer än männen och även om de börjat dra ned på rökningen de allra senaste åren syns inte det i cancerstatistiken förrän 15–20 år senare, konsta­terar lungspecialisten Göran Boethius, ordförande i Läkare mot tobak.

Att förmå människor att sluta röka skulle vara den mest kostnadseffektiva åtgärden inom hela sjukvården, framhåller han, och förhindra att nya generationer barn tar efter vuxna.

–Fortfarande är ungefär en miljon svenskar dagligrökare. Ändå underlåter sjukvården att erbjuda rökavvänjning, det ­saknas exempelvis ännu på tre av tio vårdcentraler."

Jag tycker inte man kan upplysa nog mycket men samtidigt så får man ju inte tjata heller. För rökare är ju, som jag sagt tidigare, mycket känsliga när det gäller deras fula ovana.

Häromkvällen blev jag i det närmaste förtvivlad när min granne, som jag nämnt tidigare, bolmade på friskt och all rök steg uppåt och kom in i mitt sovrum. Det luktade ända in i sonens sovrum och det var inte ens en liten vindpust i farten så det kunde inte vädras ut. Mitt misstag var att jag inte hade hunnit stänga min balkongdörr innan hon började ryka därnere. Hade jag gjort det kunde jag minimerat skadan om jag säger så. Men det var varmt och jag ville ha in den lite mer friska kvällsluften. Jag letade upp ett doftljus som jag tände för att få en annan lukt åtminstone. Det funkade till slut.

Hennes hosta låter inte så särskilt fräsch heller och KOL dyker genast upp i mina tankar när jag hör henne. Jag har tagit hand om en äldre dam, i mitt jobb, som hade just KOL så jag vet hur plågsamt det är att ha detta. Men vad ska man göra då? För att få folk att sluta röka. Det är ju så farligt att säga till dem.

Att röka är en livsstil och sådant är ju mycket svårt att ändra på. Särskilt om man inte vill ändra på den. På jobbet blir man som icke-rökare mer eller mindre utesluten ur gemenskapen när alla rökare reser sig och går ut för att bolma och fortsätta eventuella intressanta diskussioner ute. Om man då inte följer med ut för att slippa sitta ensam kvar och då får man ju också stå ut med att själv få i sig skiten. Vilket inte är något trevligt alternativ. För att inte tala om att rökarna tillåter sig själva fler raster överhuvudtaget för att få hålla på med denna ovana.

Läste nånstans, minns inte var, att det var nån arbetsplats där rökning skulle förbjudas (förutom kanske på de raster som man ju ändå har under dagen, det minns jag inte) bara för att det var orättvist mot de som inte rökte eftersom de inte kunde ta extra raster på samma sätt eller under någon liknande "viktig" förevändning.

Tänk t.ex om man vore beroende av glass. Var och varannan stund behövde man ha en pinnglass i sig, annars blev man sur och kinkig. Och varje gång tog man en rast för att springa till frysen för att äta den där glassen. Nu behöver man ju inte gå ut i friska luften för att äta en glass eftersom det inte medför risker för andra människor, men principen är ju den att vi inte kan ta rast så fort ett beroende av något slag pockar på. Vi får helt enkelt vänta tills det vi håller på med är klart. Vänta på den schemalagda rasten. När vi kommer hem kan vi ju äta glass hela kvällen om vi vill. ;-)

Detta med rökning är väl min sk "käpphäst" eller vad man ska kalla det. Jag kommer alltid att vara rätt aggressiv när det gäller rökning. Det kan bero på att jag tvingades andas in så mycket rök under min uppväxt. Jag mådde inte särskilt bra av att göra det och blev mer och mer irriterad på de flesta rökares egoism. Oftast frågar de aldrig om det är okej att röka i ens närhet, de bara tänder sin cigg ändå. Deras behov är ju, enligt dem, alltid viktigast. Kanske är det just denna egoism som får mig att reagera så kraftigt på detta.

Och det som många rökare tydligen inte förstått; Man kan bli sjuk av rökning. Man kan till och med dö. Och respekt går åt båda hållen. Om rökarna vill ha respekt så är det på tiden att de lär sig att själva visa respekt för de som inte röker.

Men man talar för döva öron...












Sköt om er!

Nu är det gott att leva...

När det är så här varmt önskar jag att det aldrig skulle ta slut. Egentligen bor jag nog på fel ställe. Detta vanligtvis så kalla land är ju bra på alla sätt och vis men inte för alla fryslortar som mår risigt så fort det blir kallt och regnigt. Visst måste det väl regna och vara lite svalt till och från men inte 8 månader om året. Jag minns en sommar på 70-talet då jag fick ha täckjacka på mig hela sommaren. 12 plusgrader var nog medeltemperaturen. Jag minns inte om det fanns någon enda dag då man kunde gå i shorts eller bada.

För alla som inte orkar med värmen sänder jag en medlidandets tanke. Om ni mår lika dåligt av värmen som jag gör av kylan så förstår jag er. Men ni vet ju samtidigt att värmen aldrig stannar länge här i Sverige. Detta är endast en kort stund i evigheten. ;-) Sätt er i skuggan, drick vatten med is eller ät glass. (Må det så vara en Elton John-glass eller ej!) Skölj er med trädgårdsslangen eller duscha. Det finns alltid en del trevliga möjligheter att stå ut.




MUMS!








Jag önskar jag vore här när höstvindarna blåser till här hemma... jaja drömma går ju an... Tills vidare njuter jag av det jag har här och nu. :-)








Glass på er! :-)

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland

Du som aldrig gått ut ur ditt trädgårdsland,
har du nånsin i längtan vid gallret stått
och sett hur på drömmande stigar
kvällen förtonat i blått?

Var det icke en försmak av ogråtna tårar
som liksom en eld på din tunga brann,
när över vägar du aldrig gått
en blodröd sol försvann?

Edith Södergran

Lite sommar igen....

Tornseglarna flyger snabbt runt hustaken och piper på sitt karaktäristiska vis. Solen skiner och en lätt bris fladdrar i gardinerna. Isac är här igen, han kom igår, och sitter till och från på balkongen och spanar på de gubbar som har satt upp byggnadsställningar runt huset mitt emot. De skramlar väldigt och han måste ju kolla vad de gör. :-)

För tillfället är det sommar igen och man får passa på att njuta medan det varar. Så idag uppmanar jag alla som kan att verkligen njuta för så här ska det vara när sommaren är som bäst.

Soliga kramar till alla!

Regn och kamp för jämlikhet.

Så var det söndag och jag läser i DN att det kan bli översvämningar i länet. Regnar det inte ovanligt mycket nu för tiden eller är det bara jag som tycker så för att jag ogillar regn?

Regn, regn, regn...

Jaja, det var väl bara väntat. Ibland undrar jag verkligen var allt regn kommer ifrån och varför det i så fall nödvändigtvis måste vräka ner över detta land ständigt och jämt. Nu ska man ju inte klaga egentligen för det brukar ju inte bli sådana katastrofer som det blir i fattiga länder vid översvämningar. Men det räcker nog till ändå för de som blir drabbade och får vattenfyllda hus och kanske får ta en eka, kanot eller jolle till jobbet för att det är en sjö där vägen en gång var. Nåja där överdrev jag kanske med det där sista men ändå...

Kvinnliga politiker diskrimeras och kampen för jämlikhet måste ständigt fortsätta. Jag läser just nu en bok som heter Det kallas kärlek av Carin Holmberg och som är en socialpsykologisk studie som handlar om kvinnors underordning och mäns överordning bland unga jämställda par. Nu är denna bok skriven 1993 (min bok är dock en nyutgåva från 2007) men jag tycker nog att läget idag är rätt mycket detsamma. Allt mäts utifrån de manliga kriterierna, i synnerhet i politiken, och detta måste ju ändras annars kan det aldrig bli någon slags jämlikhet. Det är en hel del annat också som måste ändras. Attityderna är väl det allra första och viktigaste.

När vi föds är vi alla oskrivna blad. Vad som sedan skrivs på våra livs blad beror helt och hållet på vilka uppfattningar som finns bland de som fostrar oss. Och i vilken miljö vi växer upp. En del vill gärna förstärka könsbilderna av oss, hur flickor och pojkar ska vara, och sådant som är så noga inlärt är mycket svårt att göra sig av med. Och för vissa män att vilja ha en ändring krävs en del eftersom de nog ofta anser att det är till nackdel för dem. Det handlar mestadels om makt. Det är svårt med stora förändringar och man vill ju helst att allt ska vara som det brukar för det är tryggast så. Om något annorlunda hotar, fast det inte ens är direkt farligt, då blir det protester.

Enligt boken så är män positiva i princip när det gäller jämställdhet.

"I-princip-inställningen innebär att män anser att jämställdhet i-princip är bra men att det inte fungerar för just dem, att det i-princip är fint att vara pappaledig men att de själva har små möjligheter att ta ledigt, att hemarbetet i-princip bör delas och att de själva nog borde göra mer hemma men... I-princip-inställningen tillsammans med mäns insikt om att de borde förändra sig och arbeta mot en mer rättvis arbetsfördelning är ett intellektuellt förhållningssätt som, så länge den inte omsätts i praktisk handling, framstår som en slags "jämställdhetsidealism", en läpparnas bekännelse". (s.31 Det kallas kärlek - Carin Holmberg)

Ha en bra söndag. Kram!




















En bild på Simone de Beauvoir får avsluta dagens tankar...