Tankeströmmar

Det är sällan jag är inne här och skriver men jag tänkte försöka ändra på det från och med idag.

Tänkte börja med att lägga in en dikt som jag skrev mitt i natten en sommar. Eller det är väl ingen vanlig dikt egentligen utan mer tankeströmmar. Först började jag med rim men jag insåg rätt snabbt att om alla ord jag hade på gång just då skulle komma ut så fort som möjligt så fick det bli att skriva ner allt i ett enda svep. Dikten är därför inte redigerad utan helt "rå" så att säga. Direkt ur hjärtat och mina känslor. Och nu är jag alltså redo att dela den.

Den är lång, jag vet, men det var så här mycket som behövde ut just då. När jag var klar med den så somnade jag igen.

Ord i natten

Vaknar mitt i natten

Kan inte somna om

Tankar och känslor blandas

Får mig att känna som

att inget nånsin ska bli lugnt

och i bröstet känns det tungt

Hjärtat fyllt av längtan

efter nåt som aldrig blir

(Trötthet kommer av känslan)

Ingenting kan nånsin bli

Som mitt hjärta hoppas på

Drömmar som en gång

Verkade bli sanna (tycktes kunna)

Har nu sen länge försvunnit bort och

Är någon annans

När ens drömmar dör

Drabbas man av sorg

Fast en annan sort än den vanliga

På natten växer smärtan

Som dagen lindat in

I sysslorna som måste göras

Lättare att koppla bort allt

Med disk, städ och annat

Men natten gör att ensamheten tar över

Att vakna och inte kunna somna om

Trycket i bröstet är värre då

Jag har velat våga språnget

Som kunde gett mig allt

 - eller inget om allt var ett misstag

Undran om jag misstog mig

Tvekan inför hjärnans spratt

Sorgen känns ibland så stor

Aldrig blir jag glad igen

Drömmar försvann som när dimman lättar

Som när solen går upp och torkar nattens råa fukt

Många svåra stunder har jag haft genom åren

Men detta känns svårast av allt

Mitt hjärtas enda önskan

Är en famn, en trygghet, en själ

Som finns där när jag tvivlar, tvekar och är ledsen

Jag vill vila i en kärlek utan några tveksamheter

Som aldrig gör ont

Som får mig att känna att detta är min plats – här hör jag hemma

Men när man vaknar mitt i natten

Och inte kan somna om

Tankarna som kommer gör ont i bröstet, tårar som rinner

Vill sova och försvinna bort

Aldrig mer ha ont

Smärtan är en stor sorg

Och har varit så länge nu

Ska det aldrig gå över?

Lämna mig ifred?

Vill ha sinnesfrid för att orka leva

Men känslorna vill inte släppa taget

Hur hanterar jag detta?

Vill bara gråta

Längtar efter att prata med någon om hur jag känner

Men kan inte, vågar inte

Vill inte lämna ut mig

Jag är ju den som alltid är stark

Tröstar andra

Ingen tror att jag kan knäckas och jag vill inte visa mig svag

Att bryta ihop är skönt

Men inte hela tiden

Att vara ledsen några dagar är okej

Men sen får det ju vara bra

Kan inte gråta i veckor

Folk skulle ju undra

Därför kan en del nätter vara svåra

Panik, mörka tankar, sorg och tårar

Sorg över nåt som aldrig blir

Som egentligen aldrig kunde bli

Utom i mina tankar och drömmar

Hjärnan vet

Men slutar ändå inte att längta och hoppas

Orkar snart inte – har haft önskan att för alltid somna in

Sånt törs man ju inte säga

Andra skulle bli förskräckta

Vem ska jag dela det med?

Som inte blir förskräckt?

Sorgen värker i mig

Gör kudden våt av tårar

Saknar och längtar

När kommer den dagen, den natten

Då jag slipper sakna och längta?

Allt är ju ändå hopplöst

Varför skulle jag få dessa känslor?

Känner ilska över alltihop

Min mur föll, krossades, så allt släpptes in

Först var det en lycka utan dess like

Glädje och värme

Som övergick i förtvivlan och sorg

Insikt över hopplösheten

Över det opassande

Aldrig blir nånting sig likt igen

Jag blir aldrig mig lik igen

Mina känslor är krossade

Förhoppningarna krossade

Hur fortsätter jag nu?

Kärleken är fortfarande stark i mitt hjärta

Den är redo att delas, att spridas

Men den jag vill dela den med

Är utom räckhåll

Nu och för evigt

Kanske aldrig var inom räckhåll

Kanske det bara var inbillning

Men det gör inte mindre ont oavsett

Orkar inte känna så här

Det är för mycket

Vill ha lugn och ro

Kärlek ska inte göra ont

Kärlek är glädje

Men bara om man kan få dela den

Med den man älskar

Slits mellan valet att släppa taget

Eller hålla fast

Vill inte mista

Men ibland gör det för ont och gör mig illa

Misshandel av mitt hjärta

Mitt hjärta har fått blåmärken

Känner mig mörbultad och trött

Men kärleken finns där ändå

Envisa jävel!

Lämna mig ifred!

Vill släppa taget

Vill hålla kvar

När det gör för ont att hålla kvar

Varför släpper jag inte taget?

Vad är det som får mig att ändå fortsätta?

Varför kan jag inte släppa och vandra åt ett annat håll?

Jag har ju gjort det förut

Varför plågar jag mig själv så här?

Den person jag helst av allt vill vara med

Är den jag skulle klippa alla band med

Skulle gjort för längesen

När jag insåg hopplösheten och hur långt det gått för min del

Hade jag sluppit hjärtesorg?

Nej, men som det är nu är det självplågeri

©elb

 

En liten förvarning om framtida hopsamlade ord och meningar som jag gjort av dem...

Under en rätt så lång tid nu så har jag funderat på hur jag ska använda min blogg. Jag känner att jag har saker jag vill säga, dikter jag vill dela med mig av och annat som jag tänker på.

Nu har jag haft en del annat på gång eftersom livet som arbetslös minsann inte är så enkelt som en del kanske tror. Det är ständigt en massa letande efter jobb, man behöver ut och arbetsträna och så vidare. Och det tar en del energi. Men jag kommer kanske framöver att skriva mer här. Inte så mycket som jag gjorde förr, när jag inte hade Facebook eller Twitter, men mer regelbundet.

Mitt liv har förändrats rejält sen jag började blogga 2008. Det är alltså 10 år sen jag startade min blogg och jag minns att jag var så himla skraj när jag postade mitt första inlägg. Rädd för att nån därute skulle bli stött i kanten av det jag skrev och kanske kommentera elakt. Samma kände jag när jag började med Twitter. Tänkte varje gång jag skulle skriva nåt; Men inte har väl jag nåt att säga som nån vill läsa...

I alla fall. Jag kommer kanske ha en specifik dag i veckan då jag lägger in nån form av text. Ska väl försöka bestämma dag så jag får lite struktur på mig själv och det jag ska lägga in/skriva om. Bloggen har varit min ventil många gånger och när jag väl kom över min skräck, över vad folk skulle tycka och tänka, och faktiskt bara skrev så kändes det ju genast mycket roligare. 😊 Jag kunde dock sitta och klura och korrigera en evighet innan jag kände att jag var klar.

Återkommer med mera text framöver som sagt. Ha det gôtt! 

Här kommer ett citat från flera år tillbaka, taget ur mina dagboksanteckningar och som kännetecknar mig till hundra procent. 

"Ibland har jag tänkt sluta skriva för det blir så mycket svammel men jag kan bara inte. Det finns alldeles för mycket ord i mig för det." 

Så är det. 😉

Dagens funderingar - det där med det psykiska måendet, att lita på andra och hur svårt det är.

Denna dagen - ett liv, som farbror Melker säger i ett avsnitt av Saltkråkan. Och vad gör man med dagen för att den ska bli så bra som möjligt? Imorse vaknade jag runt fyratiden och kunde inte somna om. Jag gav upp vid fem. Ingen idé att ligga där och bara fundera för tankarna var ju i full gång liksom.

Gårdagen var bara värk hela eftermiddagen/kvällen så den dagen stryker vi ur almanackan tycker jag! Låg däckad i sängen efter lunch och orkade absolut ingenting. Men det var på ett vis bra för jag behövde det. Det ska mycket till för att jag låter fibron ta över på det viset men nu behövde jag faktiskt vila.

När jag rannsakar mitt mående så kan jag konstatera att det är rätt längesen jag mådde bra. Längesen jag var tillfreds med tillvaron. Minns faktiskt inte när jag var det senast. Jo jag har ju förstås en del dagar då det känns rätt okej då. Inte så att jag går och hänger med huvet varje dag. En del dagar kan vara bra med en del ljuspunkter att glädjas över. Minns sången "Just idag är jag stark" för det kan vara flyktigt och det gäller att ta vara på det. Rätt som det är så kommer det vara fler bra dagar än de där dystra så man får hålla ut.

 

Det senaste året har innehållit både bra och dåliga saker vilket har påverkat mig på lite olika vis. Det har oavsett tagit mycket energi och gjort mig trött. Och då menar jag inte bara trött i kroppen så jag behöver vila och sova utan trött. Dränerad. Känslomässigt. Jag går ju liksom "all in" när jag gör nåt. Inget halvdant tjafs här inte! Är jag engagerad i vad det än är så ger jag järnet. Sån är jag. Och efter min utmattningsdepression är jag ju inte lika stark och måste tänka mig för mer än en gång så jag inte blir helt tömd på energi. Det är en balansgång och jag har fixat den rätt bra ändå tycker jag nog. Det är ytterst sällan som jag inte tagit varningstecknen på allvar.

 

Det behöver inte vara så mycket som gör mig glad och lycklig men när man har en oro i själen så orkar man oftast inte se de där små sakerna som man annars uppskattar. Jo naturligtvis finns det tillfällen då jag känner att jag är glad men de har väl inte varit så många den senaste tiden. Jag skrattar en hel del i alla fall, jag har ju Viktor som kan bråka lite med mig och oftast får mig på bra humör, men det saknas nåt ändå liksom. Även om jag trots det mår ganska bra för närvarande. Läget är under kontroll så att säga. Så det är förhoppningsvis på väg åt rätt håll.

Det syns inte på utsidan när man mår dåligt i själen. Man blir också väldigt duktig på att dölja det eftersom man inte vill göra andra ledsna eller deppiga. Man är liksom rädd för att på nåt vis smitta dem. Och ärligt talat, livet var ju så mycket enklare när man var tonåring och gick på högstadiet (fast det tyckte man ju inte då) för då hade man oftast en bästa vän att dela allt med. Kanske flera vänner som visste det mesta om en. Som visste allt man tänkte på och sånt som var viktigt för en. Allt från frustration över ens föräldrar (som inget fattade) eller nån kille man var kär i. För man pratade ju i eeeeevigheter om allt sånt där. 😛 Vilket är bra att göra för man bearbetar saker och sen kan man släppa dem och gå vidare till nästa ämne.

Numer känner jag att det blir allt svårare att hitta människor som det går att lita på. Som jag faktiskt vågar öppna mig för.Och som inte blir trötta på mig om jag tjatar om samma saker ibland. Därför håller jag väldigt mycket för mig själv. För egen del är jag väldigt intresserad av andra och vill gärna veta vad de tänker på och hur de mår. Sen är det också viktigt att man behåller det man får veta för sig själv. Om nån anförtror mig nåt personligt så stannar det hos mig.

 

Jag lyssnar gärna, ställer frågor och vill verkligen veta mer om den jag pratar med. Och det var nog det mest spännande under min tid i hemtjänsten. Att få höra livshistorier från en tid då man själv inte ens var född. Få veta hur allt var då. Även på mitt senaste jobb, där jag var platsansvarig, ingick det ju i mina arbetsuppgifter att bry mig om andra. Nåt som passade mig bra.

 

Men själv har jag inte delat med mig så mycket från mitt eget liv. Jo kanske om nån frågat mig och faktiskt velat lyssna på svaret. Detta har med tillit att göra. Att våga öppna sig för nån utan att behöva vara rädd för att allt man säger ska vändas emot en. Nåt som jag varit med om sen jag var liten. Att bli hånad, av en person man då trodde var att lita på, för att man uttryckte sina åsikter. Som barn har man ju så många idéer och ska få uttrycka dem utan att få nedvärderande kommentarer.

 

Jag har lärt mig att hålla mer och mer saker inombords för att liksom skydda mig själv. Det man säger kan ju inte tas tillbaka, bli osagt, för det är ju ute i det fria och ibland vill man inte utsätta sig för det. Även om det får en att gå sönder på insidan. Vissa saker går bara inte att säga hur som helst. Trots att man kanske vill.

För att nämna nåt annat, så här på slutklämmen, så är jag numer med i en åtgärd via arbetsförmedlingen som heter iNDA (ja det skrivs så) och där blir jag bemött med väldigt stor värme och respekt och jag känner mig alltid så välkommen när jag är där. Vi pratar mycket och reder ut vad jag kan och vill när det gäller ett arbete. Så det känns bra. Allt hopp är inte ute! 😉 

Ha en bra dag! 💗

Och nu, om nån orkat läsa ända hit, så bjuder jag på en dikt ur boken Vägen Upp.

Livets minnesburk

Ta dig tid

Sitt en stund

Tänk på sånt

Du kanske glömt

Minns hur det känns

I magen

Av skratt som vill ut

Sockerdricksbubblor av glädje

Ta även emot gråten

Som befriar dig

Från sorgen

Låt ontet rinna bort

Stäng ögonen

Kom ihåg dofter

Av snö, syrener, smultron

Nybakat bröd och kaffe

Minns ljudet av

Glada talgoxar

Överröstande allt annat

På våren

Tillåt dig känna

Lyssna

Och minnas

Spara allt detta

Det finns tillfällen

Då man behöver

Den inre minnesburken

För att orka leva

Jag är tillbaka!!!!

Det är ett bra tag sen jag skrev nåt här och saker och ting har verkligen ändrats sen dess. Nu tänker jag väl inte gå in i detalj på detta men nu är man åter arbetslös och i klorna på arbetsförmedlingen och andra ställen där man inte har så mycket att säga till om. 

Vad jag funderat på den senaste tiden är om jag skulle starta en särskild sida på FB för att förmedla dikter med mera. Att skriva via bloggen, och lägga in en länk på FB, går ju naturligtvis också och då får de som vill läsa klicka sig vidare hit. 

Jag känner att jag har massor med ord som behöver ut, det blir ofta så när jag mår dåligt. Och det vet ju ni som känner mig väl. Jag skriver och skriver och det är tur för annars skulle jag spricka eftersom de känslor som finns inuti gör ont och förstör. De måste ut. Och oftast blir det då i diktform. Kan också vara texter av annat slag. 

Innan jag hade diktutställningen i Nedre Ulleruds kyrka hösten 2011 hade jag inte vågat visa mina dikter för andra. Jo kanske några få. Men det var ju faktiskt Påskuppropet 2011 som satte igång allt. Och Carina förstås. Bästa Carina. :-) Som stöttade och pushade mig till att göra sånt jag aldrig trott jag skulle klara just då. 

Numer känner jag ingen panik över att dela mina dikter och tankar med andra. För jag vet att många kan relatera och om det hjälper nån att må bättre så blir det två goda gärningar i en. Jag mår bra om jag blir av med mina svåra känslor samtidigt som någon annan får tröst av orden som beskriver dem. 

Och för att börja mitt diktsläppande så startar jag med en dikt jag skrev för några år sen. Minns inte riktigt när. 

Instängd

Det bor en liten flicka i min kropp

En flicka som fortfarande hoppas

En flicka med drömmar och önskningar

Hon är instängd i ett litet rum

Längst inne i mig

Det finns ingen dörr

Fönstren är låsta 

Hon sitter i sitt rum

Väntar och längtar

Undrar när fönstren ska öppnas

Och ge henne frisk luft att andas

Släppa ut henne därifrån

Hon väntar och längtar

Hoppas och tror

Skriver dagbok efter dagbok

Fyllda med drömmar

Skriver, tänker, önskar…

Gör den lilla flickan

Som bor i min kropp

Återkommer kanske med nån mer dikt framöver. Ha en fin dag. Kram