Kom inte på nån bra rubrik idag...

Idag fick jag brev från länsrätten där min överklagan till socialens beslut hamnat. Jag fick ju inget försörjningsstöd i juni på grund av att jag inte orkade gå på ett möte i maj angående det där projektet som jag pratat om.

Gissa vad det stod? Ja kom igen nu? Jag kan vänta... kan sjunga en stump medan jag väntar... *sjunger lite för mig själv*

Ska jag tala om det? AVSLAG förstås. Jag hade skickat med info om fibromyalgi, jag hade skrivit ut alla mail jag skickat till han, ja ni vet vem, och hans svar till mig. Dels ett mycket formellt men informativt brev. Nåt liknande (formellt sett) har jag nog aldrig skrivit. Inte ens till F-kassan. Men nej. Det är fullkomligt hopplöst att få folk att ens vilja begripa. Nu kan jag visserligen komma dragandes med mer protester innan ett visst datum men till vilken nytta då? De bryr sig ju inte om det jag säger ändå. Det är så man vill strunta i allting men då ger man dem ju rätt. Och det vill inte jag.

Läste för övrigt följande i VF imorse:

Vem kan lita på välfärden/ VF

När man läser sånt här så får i alla fall jag rysningar av obehag och jag är nog inte ensam. När folk som har så pass svåra, faktiskt dödliga, sjukdomar inte kan få hjälp, inte kan få ett värdigt slut heller... ja då kan man verkligen bli orolig inför framtiden. Skicka pengar i efterskott till en människa som redan är borta... VA? Är det så vi ska ha det?

Vad ska de ha för bevis på att man inte kan arbeta? Som det ser ut nu så är det endast döden som är bevis på att man inte har någon arbetsförmåga.

Jag blir så arg så jag nästan spricker för de som sitter och bestämmer och beslutar att ge avslag oavsett om det gäller F-kassan eller socialen, de kan ju inte alls ha någon som helst framförhållning för hade de det skulle det inte bli så här. De måste ju tänka framåt och se till att folk som behöver hjälp ska kunna få det också. I tid. Annars har vi det snart som i USA, uteliggare överallt som går omkring och tigger och bor i trappuppgångar. Visserligen finns det ju en viss mängd uteliggare även här i Sverige men vi kommer att få ännu fler.

Det enda som de tänker på just nu är att spara pengar, inte rädda människoliv. Det sägs att folk inte är så sjuka längre. Och då syftar de förmodligen också på att folk inte ens sjukskriver sig när de har feber och är förkylda utan går och jobbar ändå och smittar ner alla andra. Sen tar det längre tid att bli frisk om man aldrig får vila sig. Det kan ju vem som helst räkna ut. Men folk vet ju att det inte är nån idé att sjukskriva sig. Man får ju ingen ersättning ändå. Och då går folk som är sjuka till jobbet istället. Och vad händer till slut? Jo det blir ännu fler som klappar ihop av utbrändhet.

Redan för några år sen så satt jag och önskade hett att alla de som nekat mig hjälp, som ignorerat mina besvär, som förlöjligat mig och min diagnos att de skulle drabbas av samma sak. Att ingen skulle hjälpa dem, ingen skulle tro på dem. Jag önskar ingen människa att bli sjuk, i vanliga fall, men de som har bestämt att bara för att vissa sjukdomar inte syns på utsidan så är det ingen sjukdom, de kan gott få drabbas av nåt liknande. Åtminstone under en viss period. Så kanske de fattar sen.

Det är nästan så man skulle vilja lära sig voodoo... Grrrr...

För övrigt så har jag inte hört ett ljud om projektet ännu. Det var ju sagt att allt skulle starta den 1 juli. Jag blev tillsagd att någon skulle ta kontakt med mig så jag avvaktar. Men om det var så fruktansvärt brått med det där mötet i maj som jag inte orkade gå på, vilket resulterade i att jag inte fick några pengar i juni, varför i hela friden händer det inget nu? Hade nåt hänt fortare om jag gått på mötet?

För att få upp humöret igen så måste jag ha lite musik... Fann en helt ljuvlig version av den här låten (som länge har varit och fortfarande är en stor favorit för min del) som jag inte hört förut men som fick mitt humör att stiga rätt högt. ;-)

Pour some sugar on me - Def Leppard

Nu känns det lite bättre faktiskt. Kram!

Segt och kvavt

Det är lite segt. Viktor är hemma hos mig den här veckan, ute är det regn i luften och ganska kvavt. Vi har fikat och det finns liksom inte så mycket att göra.

Det har hänt ruskiga saker här under helgen. En 14-årig pojke drunknade i älven efter att ha klättrat på ett brospann, ramlat ner och på vägen till vattnet slog han huvet i nån stålbalk. De fann honom inte förrän söndag eftermiddag och då hade de letat sen natten till lördag. Vad han skulle upp där och göra kan man ju fråga sig men tydligen så är det vanligt att ungdomarna här håller på med såna dumheter. Nu hoppas man ju att de lägger av när de ser vad som kan hända. Men vi får väl se.

Och idag tänkte jag att jag kände för en gammal goding till låt som jag inte har lyssnat på på väldigt länge. Tänkte ta den officiella videon först men den var det så dåligt ljud till så det fick bli en live version.

INXS - Need you tonight

Inspiration. Det är nåt som jag har längtat efter ett bra tag. Och då menar jag till att skriva. Jag brukar ha flera historier på gång i huvet ibland men under en rätt så lång period så har det varit helt blankt. Nu däremot har jag minst tre på gång, samtidigt. Jag vet ju inte om det blir nåt av nån men det känns ändå roligt att leva sig in och försöka få ihop en bra handling. Jag är väl lite lat också och skulle önska att jag kunde koppla in en sladd direkt från hjärnan till datorn så att allt jag tänkte skrevs ut allteftersom så jag slapp sitta och använda armar och händer. Jag blir så fort trött och får kramp i händerna. Det beror ju såklart inte bara på lathet men jag är också lite otålig av mig och orkar inte hålla på för länge med en historia för då blir jag trött på de jag skriver om.

Så det lär nog aldrig bli nåt i stil med Sagan om ringen för mig inte. ;-) Men det är fantastiskt roligt att skriva och till slut kan personerna kännas som om de lever sitt eget liv. Det är bara att hänga med. Och det roligaste är ju att man kan hitta på precis vad som helst att skriva om.

Jag anmälde mig till en kurs i manusskrivande på teatern i Karlstad för några år sen men tyvärr så startade aldrig kursen. Det var för få som anmält sig. Typiskt. Det hade jag velat lära mig. Men det är ju inte för sent än. Nån gång kanske...

Det var en evighet sen jag nämnde nånting om det men i örnboet är det rätt så tomt nu. Efter vad jag kunnat se så är de två äldsta flygfärdiga och är ute och svävar omkring.

Här flyger nummer två av örnungarna. Namnet är Breeze. (De andra två har fått namnen Hero och Tiny.)

Foto: Harry Milt

Värmebölja och tofuglass

Det är så varmt att till och med jag nästan smälter bort. Just nu sitter jag i korsdrag men det blåser så varmt att det knappt känns. Nog för att jag älskar värme men när man inte har nån ork att ordna med cykeln för att åka nånstans så känns det genast lite mindre tilltalande med värmen. Att ligga och plaska i vattnet vid nån stillsam sjö vore ju det bästa. Badstränder däremot är det värsta jag vet, det är alldeles för mycket folk och skrän. Jag vill ha lugn och ro. Förra sommaren lyckades jag ta mig iväg vid några tillfällen, tidigt på förmiddagen, och fick ha stranden för mig själv en stund. Det var härligt.

Det ska ju dock bli svalare väder. Vi får väl se när det ändrar sig.

Jag ska inte skriva så mycket, tänkte bara vinka lite och säga att jag är vid liv. ;-) *vinkevink*

Jag har fortfarande inte hört ett pip från de där som har hand om projektet. Det är ett stressmoment i sig, att aldrig få veta hur det blir.

De senaste dagarna har jag inte haft så svårt med värk som annars, förmodligen för att det är varmt. Min apati däremot finns fortfarande kvar. Och känslan av att det mesta är så meningslöst. Om jag dammar en bokhylla idag så är den redan dammig imorgon igen. Eller ja, nära på i alla fall. Så varför göra det alls? Nu har jag i och för sig faktiskt dammat min hylla men ändå...

Det kanske jag sagt förut, då blir det repris, men jag vill kunna städa en gång för alla, laga mat en gång för alla och gå till konsum en gång för alla, tvätta håret en gång för alla... hehe... Ja det där sista kanske var dumt. Men jag har sånt hår som måste tvättas varje dag för att vara/se fräscht ut och nu är det rätt så långt och lite trist att behöva tvätta ständigt. Att gå omkring med otvättat hår är nåt jag inte gillar. Och jag tror inte min omgivning skulle gilla det heller till slut.

Jag har sån där mjölkmage så jag måste ha laktosfri glass. Jag har köpt Tofuglass. Den är ju inte så väldigt god men rätt okej. Smakar lite papp tycker jag. Jag älskar nämligen glass och efterlyser mer laktosfria alternativ för det är så sorgligt när en glassälskare måste sluta äta glass. ;-( Särskilt så här på sommaren är det väldigt trist. Men man får härda ut. Så är det bara.

Apropå Tofuglass så har jag ju en bunke med sånt i frysen... Jag tror det blir tidigt fika idag. :-)

Ha en bra fredag. Kram!

"Ånej, jag hade inte tänkt att se ut som Babsan nu igen. Snacka om dålig hårdag!"



Jag fann den här bilden för ett tag sen och tyckte den var så gullig. Hunden var säkert måttligt road...

Tänkvärt citat...

“Easy reading is damn hard writing.”
Nathaniel Hawthorne

(1804-1864)

Vampyrer och sköna låtar

Det finns nog inget som får mig att må så bra som när jag råkar höra en riktigt skön låt. Det gjorde jag nyligen när jag i helgen såg på en vampyrfilm som heter Twilight. Två gånger såg jag på den dessutom. Och det blir nog fler gånger har jag en känsla av... Erhm...

Jag har alltid haft en stor fascination för vampyrer. Ända sen jag var väldigt ung. Jag har aldrig blivit rädd eller uppskrämd, bara väldigt fascinerad. Draculafilmen som gjordes 1992 är en favorit.

Hur som helst. Låten var det ju fråga om nu. :-) Direkt när jag hörde den så visste jag att jag var tvungen att ta reda på vem det var som spelade och om jag kunde ladda hem den. Den finns på min mp3-spelare nu om nån undrar. Fast det kanske ingen gör. Och om det nu är nån som trodde att jag inte skulle gilla en sån här låt... ja då känner inte denna nån (vem nu det skulle kunna vara) mig särskilt väl. Såna här låtar gör att jag vill höja ljudet till max, dansa, flyga, springa fort eller åka motorcykel så kinderna fladdrar. Så härligt. :-)

SuperMassive black hole - Muse

Inte för att detta kanske är den bästa vampyrfilm som gjorts, men jag gillade den ändå. Delvis av orsaker som jag inte ska gå in på för då kan nån kalla mig för gubbsjuk fast tvärtom. HA! Tantsjuk kanske det kallas, jag har aldrig hört nån benämning på när äldre damer kollar in unga pojkar. *host* Man kan ju inte gärna säga "gubbsjuka tanter" Det låter ju för dumt. I så fall är jag väl det då. Inget att göra åt. ;-) Rynka på näsan den som vill för det bryr jag mig inte om för nåt roligt ska man väl få ha. Och nej jag har inte fått solsting om nån nu trodde det. Jag är precis lika galen året runt!

Och förresten så är jag ingen tant. ;-) hehe...

Nu ska jag gå och diska för hur det än är så måste man göra sånt också. Tant eller ej.

Kram!

The King of Pop är död

Idag kan nog inte många ha undgått nyheten om att Michael Jackson är död. Men tidigt imorse, efter nyheterna på radion, när min sömniga hjärna börjat grunna på det hela så kom också tanken; tänk om det är en bluff. Men så morbid kan väl ändå ingen vara?

Jag menar han var ju faktiskt en rätt så lurig typ som ibland spred knäppa rykten om sig själv bara på lattjo. Det där med syrgastältet lär ha varit en sån.

Men detta är nog sant efter vad det verkar. Tänkte också på hur det varit med Elvis, folk säger ju fortfarande att de sett honom än här, än där.

Såklart har jag mina favoritlåtar av och med Michael Jackson, de är rätt många förresten, och när jag funderade på vilken jag skulle länka till så letade jag en stund och fann den här;

Don't stop til' you get enough

Den är från Off the wall och hans första samarbete (som jag vet) med Quincy Jones. En av mina verkliga favoriter. När jag såg på den förut så blev jag alldeles tårögd. Han är så ung, så vacker, oförstörd och så lycklig med sin musik. Det syns verkligen hur mycket han älskar att sjunga och dansa. Och det är också så jag vill minnas honom.

18 juli (om jag ska tro min gamla dagbok) 1992 på Stockholm Stadion stod jag tillsammans med en massa människor och sjöng med i Heal the world och klappade takten till Billie Jean och många fler fantastiska låtar. "Dangerous tour" kallades turnén. Det var en helt otrolig upplevelse att se honom live, att vara med om denna konsert. Det är något som man inte glömmer i första taget.

Och trots att vi väntat från klockan fem på eftermiddagen (man var ju tvungen att få sig en bra plats bland publiken så det gällde att vara där i tid, blev förresten nästan kroppsvisiterad innan vi fick gå in för man fick inte ha med sig burkar, flaskor och sånt) först i strilande regn som gjorde skorna så blöta att de inte torkade på flera dagar, och sen genomlidit två förband bestående av Kriss Kross (de där ungarna med byxorna bakochfram) och ett fruntimmer som var så trist att jag glömt vad hon heter, så äntligen... runt halv nio på kvällen så stod han på scenen och och då kom krafterna och glädjen tillbaka och sen var det inte en enda trist sekund kan jag säga.

Så nu när Roger på Rix Morronzoo imorse kände sig lite besviken på att han aldrig lyckats få se och höra en konsert med Michael Jackson så kan jag i alla fall säga att jag har gjort det, upplevt det och även köpt t-shirten. :-) Och jag har den kvar i garderoben. Som bevis om det är nån som skulle tvivla på sanningshalten.

De senaste åren har jag tänkt på honom ibland med största medlidande. Särskilt när man sett bilder av honom. (Ack) Nånstans utefter vägen gick han totalt vilse. Det är nästan så jag önskar att jag kunde vrida tillbaka tiden till ögonblicket i den där videon i länken och sen låta honom få börja om därifrån och hoppas att han skulle göra andra val. Inte musikaliskt sett (aldrig i livet) utan i andra situationer. Men det går ju inte att göra det. Det som har hänt har hänt och nu är det så här. Och en fantastisk artist och musikinspiratör är borta.

Kram alla music lovers! Och ni andra med förstås...

Jora, mumien lever än... på väg tillbaka till de levande...tror jag...

Eftersom jag precis börjat återfå lite gnista så ska jag väl försöka sätta igång med mitt bloggande igen. Det som hänt sen jag skrev sist har varit fruktansvärt jobbigt och nedslående även om andra kanske tycker annat, att jag fått nya möjligheter eller jag vet inte. Det beror på från vilket håll man ser det... Från mitt håll sett har det varit mest skit...

Jag fick en kallelse från kommunen strax före kristi himmelsfärd angående ett sånt där möte igen. Ett sånt jag fick i mars som jag berättade om här på bloggen. Som handlade om att jag skulle ut i praktik bland annat för att få fortsätta med försörjningsstöd. Jag kände att jag inte orkade med ett sånt möte och mailade därför den där Rog... ja just han... och talade om för honom hur det låg till. Fick ett svar med uppmaningen att komma på mötet. Mailade igen och upprepade mitt budskap. Han svarade igen att jag var välkommen på mötet. Det var då själva tusan, tänkte jag då och mailade ett kort meddelande där jag sa att om jag inte lyckats övertyga honom om att jag inte orkade komma så var det inget att göra åt. Och att jag mådde ännu sämre på grund av att han inte brydde sig.

Efter ett tag ringde min nya socialsekreterare, den andra är sjukskriven (får folk faktiskt vara sjukskrivna i dagens Sverige?) och hon meddelade mig att jag inte skulle få nåt försörjningsstöd för juni. Nehe... bara för att jag inte gått på mötet. I det skriftliga beslutet som jag fick sen stod det att jag inte gjorde mitt yttersta för att bli självförsörjande. Jag har överklagat detta och menade på att den där Rog... ja han, kunde ju ha ringt mig under den tid som mötet var bokat om han så förtvivlat ville berätta för mig om det som var på gång. Att kommunen väl kunde vara lite tillmötesgående gentemot sina krassliga invånare.

Den 16 juni var jag dock tvingad att gå på möte, som då hölls på socialkontoret, men då hade jag fått sällskap av arbetsmarknadskonsulten som jag träffade under min utredning. Hon hade lovat att hjälpa mig om socialen skulle bråka. Det var bra att hon var med för hon var verkligen envis med att de måste ta hand om mig först och "fixa" mig som hon sa, innan jag skulle klara någon arbetspraktik. Och även i en eventuell arbetspraktik skulle jag behöva mycket stöd och hjälp, sa hon. Och hon tyckte jag skulle få möjlighet att göra nåt vettigt och inte nåt trams som att sortera kläder (typ biståndsarbete) eller annat meningslöst. Inte för att på något sätt förringa biståndsarbete då, men för min del skulle det kännas väldigt meningslöst att hålla på så.

Det startas ju ett projekt i kommunen nu, med eu-bidrag, och detta måste jag då vara med i för att i fortsättningen få pengar. Det skulle finnas möjligheter till rehabiliterande åtgärder men än så länge har jag inte fått veta så mycket. Väntar på att en personlig coach ska höra av sig eller om hon från socialen gör det när det är dags. Och jo, mr Projekt himself (ni-vet-vem) var med på mötet och fick säga sitt. Men inte var det mycket han sa inte... Det kunde han sagt i telefon för det verkar inte som om nån riktigt vet ordentligt vad som kommer att hända i det där projektet.

Stressen som det uteblivna försörjningsstödet gav mig har ju gjort mig mycket sämre och tröttare. Och väldigt deppig. Inget har varit roligt och jag har tappat inspirationen och lusten till det mesta. Jag var ju inte direkt pigg innan heller s.a.s. Och stress gör allt värre. Att jag har ett barn tog de tydligen ingen hänsyn till. Att han blev lidande på deras beslut om indraget stöd brydde de sig inte om.

Som tur var så fick den nya socialsekreteraren och jag en bra kontakt när vi väl träffades. Jag var lite härsken på henne efter första samtalet för hon var lätt överlägsen och menade att om jag velat ha pengar för juni skulle jag ju gått på det där mötet... Hon var i alla fall mycket ledsen nu för att vi hade fått en så dålig start och ville verkligen försöka hjälpa mig så mycket hon kunde. Och hoppades att jag skulle få förtroende för henne. Efter att ha pratat lite mer med henne så kändes det mycket bättre, hon visade mer av sin personliga sida och är en mycket varm och medkännande och positiv person så jag tror det ska gå bra.

Det nedslående i det hela är ju att jag inte blev kontaktad av han som har hand om'et innan mitt försörjningsstöd blev indraget utan vidare. Och att jag kanske tvingas göra sånt som jag inte orkar i projektet. Bara att ta mig hemifrån till ett annat ställe gör mig trött. Dagen efter mötet låg jag och hade migrän. Inte roligt.

Min styvfar Kjell ringde mig den dagen för att höra hur läget var och jag lät nog hemskt dyster och eländig. Han måtte ha trott jag stod på gravens rand... ;-) Ingen fara Kjell, kampen går vidare. Jag hade "bara" ont i huvet.

Det positiva som väl kan skymta är ju att OM det är så att jag kan få stöd och hjälp och inspiration genom detta projekt så kanske jag orkar ta mig ut i tillvaron och få ett liv igen. En del dagar känns det som om jag nog inte behöver mer än en liten knuff för att orka med tillvaron. En del dagar behövs det en lyftkran och ett helt fotbollslag med publik som står och hejar. Så det är ju inte likadant varje dag.

Skriftligt besked från F-kassan om att de antagligen kommer att ge mig avslag på min ansökan om sjukbidrag kom också förra veckan. Men jag fick lämna synpunkter först, vilket jag gjort, postade det brevet idag. Men som jag vet att folk på F-kassan drivs av mycket konstiga regler, så läser de väl alla papper de får in med förvrängda glasögon. För att slippa se beviset på att utredningen har rätt.

När den försäkringsmedicinske rådgivaren (som det så fint heter) kan säga att på grund av att jag löser korsord, läser böcker, tidningar med mera så hade jag bra kognitiv förmåga och enligt honom kunde då inte nedsättning av arbetsförmågan styrkas ens till en fjärdedel. Och enligt honom kan jag alltså jobba. Förmodligen också heltid var som helst med vad som helst.

Jora så att... F-kassan slår ju ifrån sig hela tiden och hänvisar till AF, men det finns ju inga verkliga jobb, endast i F-kassans fantasi. Han kanske har nåt låtsasjobb nånstans som jag kan göra. Men nån låtsaslön vill jag inte ha, det ska vara riktiga pengar i så fall. Om nån ser en annons där det står; "tillfällig korsordslösare sökes" eller "läsare av skönlitterära böcker erbjuds trevlig läsning mot rejäl lön - bibliotek ingår" så vill jag veta det. För då söker jag dessa tjänster. :-) Och kanske jag kunde få båda... Tänk vad bra!

Ibland vill man nästan skratta åt eländet. För det är så sjukt att man till slut inte tror att det är sant, att det är nån som spelar en ett spratt och rätt som det är säger; jag skojar bara, haha...

Nu har jag skrivit så mycket att jag nog nästan är kvalificerad för ett heltidsjobb... ;-) PUH!

Kram!