Regntunga skyar... vart än jag ser...

Idag har det regnat precis hela dagen. Jag var så blöt förut att jag hade behövt hängt upp hela mig på tork. Det hade till och med regnat in i mina jackfickor och sen gått igenom direkt på jeansen. Och blöta jeans är ingen höjdare. Mina nycklar var blöta, min pappersnäsduk var sladdrig, mobiltelefonen var så blöt att det blev imma på den när jag tog upp den... Men nu är jag torr.

Hade en dust med datorn också nyss. Telefonen ringde och internet kopplade ur sig direkt. När sånt händer vill man inte behöva ha något annat att pyssla med för man blir så irriterad att det liksom inte går att koncentrera sig på annat än att det är fel på datorn. I alla fall blir jag sån. Nu var jag tvungen att göra mat mitt uppe i allt och irritationen växte. Det kvittade vad jag gjorde, jag fick upp ett meddelande om att det inte gick att ansluta, att min DNS-server inte kunde läsa IP-adresser.... *mutter, mutter, gruff* Samtidigt som jag var tvungen att steka upp skivor av köttfärslimpan, värma sås och göra potatismos...

När väl middan var över så satte jag mig för att fortsätta söka efter vad som var fel men det gick inte att få fram vad det var. Istället stängde jag av datorn och gick ifrån en stund. Det var nog det bästa jag kunde ha gjort. För när jag sedan satte igång allt igen så funkade det till min stora häpnad. Teknikens under.

Nåja. Sonen spelar tevespel och gastar därinne åt teven som om figurerna i spelet ska kunna höra honom och göra som han säger medan han frenetiskt trycker på speldosan (?) för att det ska bli som han vill.

Dagen har varit blöt som sagt. Men nu är den snart slut. Min favoritvovve och jag har gosat och såklart varit ute och ränt i regnet idag. Han gillade det inte heller men kissa bör man... Ja jag har varit hundvakt idag och man blir på så gott humör när man är tillsammans med glada och busiga hundar. Man blir liksom varm i hjärtat.

Och imorgon gäller det att se upp. För då är det stora lurendrejardagen. Det vill säga 1 april. Håll korpgluggarna öppna för allt som verkar lurigt. Eller som jag sa en gång - jag har förmågan att för det mesta säga fel om det är krångliga ord - korkpluggarna. Det kanske stämmer bättre på vissa... ;-) Men vaddå korpar förresten.....















Är det inte bättre med örnblick?

Sommartider hej, hej, sommartider...

Ja så har man nu ränt runt och ställt rätt alla klockor. Fast en av klockorna fick spatt och gick totalt fel. Har fått ställa om den tre gånger. Endera har vi fått ett spöke som vill skoja med oss eller också är klockan kaputt. Vi får väl se om det ordnar sig.

Detta med sommartid är väl inget jag är så förtjust i. Det tar några veckor för mig innan jag liksom kommit in i det. Första tiden går jag och tänker på att "nu är klockan egentligen si eller så..." Och samma är det på hösten när vi går tillbaka till vintertid. Jaja man får väl stå ut. Detta med sommartid används på fler ställen i världen men då kallas det för "light saving" eller nåt sånt. Allt för att man ska få ut så mycket av dagsljuset som möjligt.

Och efter gårdagens mörker och regn så känns det just nu rätt bra att solen tittar fram mellan molnen och skiner på mig. Fast jag är trött som en gammal gnu ändå. Och snart är det dags att laga mat... Tänk om man inte behövde äta så ofta. Då kunde man ju slippa ägna så mycket tid åt att först fundera ut vad man ska äta, sen stå och laga iordning nånting en timme för att äta upp det på mindre än en kvart. Jag som avskyr att laga mat tycker att det är förspilld tid som man skulle kunna ägna åt annat, trevligare och mer givande saker.

Ibland önskar jag att det fanns en tablett man kunde ta och så blev man mätt. En biffstekstablett och en krämochmjölktablett. Så var det klart sen.


Ständigt denna mat som måste lagas och ätas...
























Men man ska väl inte gnälla.... vi har ju i alla fall mat.

I väntan på sommaren

... så kan man njuta av denna bild.



När det ännu inte kommit upp mer än små krokusar och eventuellt några frusna påskliljor i rabatterna så kan man ju ändå sitta och glo på den här bilden och liksom föreställa sig lukten av pelargoner eller så. Inte för att de luktar så värst gott men ändå... det är ju känslan man vill få fram.

Dagen har inte börjat så bra men förhoppningsvis så kan den bara bli bättre.

Att få ett fattigt besked från socialen är inte vad man vill ha. Tänk om de nån gång kunde förstå hur mycket saker och ting kostar och inte räkna med samma summor som de gjorde på 80-talet. Suck. Men med tanke på att mina problem är futtiga i jämförelse med det jag skrev om igår (toalettuppropet) så får jag väl vara nöjd med det jag har.

Nåja, som sagt, dagen kan bara bli bättre. För inte ska den väl bli värre? VA? Hjälp! Näe... Tror jag måste trösta mig med en härlig bild till. Och en liten tankedikt också...

Vägen jag går och som leder till mitt mål är ibland väldigt smal. Den är ju aldrig bred, mer som en stig liksom. Och ibland har något fallit över stigen, ett stort träd kanske och jag måste ta mig över hindret. Det kan ta en stund att klura ut hur, men när jag väl gjort det så klättrar jag förbi och går vidare. Ibland kan det vara en grind som jag måste öppna och gå igenom. Sådana grindar är det för det mesta faktiskt. Fast ett och annat träd faller också ibland men hittills har jag lyckats komma vidare.

Vad är då mitt mål? Jag vet faktiskt inte för det jag satt upp som mål NU kanske inte alls kommer att bli var jag slutligen hamnar.

(ELB - 2006)

Det är väl bara att bita ihop och komma igen.

Edited to add: (som det heter på utländska, det innebär att man lägger till lite mer på det man redan skrivit och trott sig vara klar med.)

Så här på fredagen kom jag på, hastigt och lustigt, att jag gärna vill tipsa om en mycket trevlig och romantisk upplevelse som garanterat höjer hjärtfrekvensen. Nämligen en mycket bra brittisk teveserie. Nej rynka inte på näsan för allt i världen. Detta är i en annan klass än de som vanligtvis visas på teve. Från BBC förstås. North & South efter en roman skriven av Elizabeth Gaskell. Den är i fyra delar och jag som älskar historier som t.ex Pride and Prejudice av Jane Austen blev salig när jag såg den. Den här är, om möjligt, ännu bättre. Den finns på dvd. Såg själv alla de fyra underbara avsnitten i följd för ett tag sen och suckade så gardinerna fladdrade när sista avsnittet var slut. :-)

Så... i väntan på sommaren (då det förhoppningsvis blir varmt å gôtt) kan man dels glo på foton av blommor och gröna gångar, dels se på den här fantastiska serien North & South med Daniela Denby-Ashe och Richard Armitage i huvudrollerna. Sen tror jag man klarar ännu lite mer snö om så skulle vara.... ;-)

Nu är jag klar... tror jag...

Fram för allas rätt att ha en toalett!

Nu blir det lite "skitprat" här. Såg på nyheterna igår kväll där de pratade om att en stor del av befolkningen i Afrika, bland annat, och även vissa ställen i Asien tror jag det var, och säkert fler ställen, inte hade toaletter och att det därför dog en massa barn varje dag av sjukdomar som spreds på grund av detta.

De hade ett inslag från Soweto i Sydafrika där det visserligen fanns toaletter, de såg ut som Baja-Major, men de kom ju inte och tömde dem så ofta som det behövdes så folk fick ändå gå ut i naturen och göra sina behov med risk för sin hälsa och säkerhet. De kunde bli ihjälslagna och rånade om de var ute och pinkade eller så när det blivit mörkt. Det fanns visst nåt fält i närheten av bostäderna dit de gick och där var det tydligen livsfarligt att vara efter mörkrets inbrott. Men det skulle visst bli bättre nu, det var en strävsam karl som kämpade för detta. Hoppas han lyckas.

På många ställen kissar och bajsar de direkt i vattendragen och det innebär ju att om de tar dricksvatten en bit därifrån så... ugh!

Tänk vad bra vi har det. Vi har toalett inomhus, rent och fint. Och blir det fel på den så kan vi ringa till nån som kommer och fixar det.

Tänk att behöva bekymra sig om ifall nån kommer och slår en i skallen, eller ännu värre mördar en, när man sitter där och hukar. Vilken pressad situation.

Och flickorna kunde inte gå till skolan när de hade mens för det fanns inga toaletter. En del planerade också sitt ätande och drickande så de inte skulle behöva bli varken kiss- eller bajsnödiga förrän de kom hem igen. Skrämmande.

Det där med att planera sitt drickande känner jag igen mig i eftersom jag själv har problem med att alltid vara/bli kissnödig. Man vet ju aldrig om det finns en toa på det ställe dit man ska. Och en del offentliga toaletter är inte direkt rena om jag säger så. Men definitivt mycket renare än de som finns i Soweto.

2008 skulle visst utnämnas som sanitetens år eller vad det var. Så jag säger; Fram för allas rätt, att ha en toalett! Vi måste se till att folk även i de fattiga länderna får sitta i lugn och ro på en ren toa när de ska kissa och bajsa.











Visst ska de också kunna få ha en sån här?

Ordning och reda...

Jag hade tänkt ha med olika fasta punkter i min blogg men hur det än är så har det inte blivit så. Möjligtvis för att jag inte är ett dugg fast själv. Jag menar att jag har svårt att hålla mig till planeringar. Till scheman. Jag tycker om att göra listor, där jag radar upp olika saker som behöver göras men sen när jag ska beta av listan så flyttas en hel del på framtiden eller stryks helt. Detta är inget jag är stolt över precis och det har inte alltid varit så. Det var ju lättare att hålla sig till planeringar när jag jobbade. Nu behöver jag inte ha samma kontroll.

Mitt nya motto har blivit; jag gör det sen...

Men det brukar ordna sig ändå. Som tur är.

Jag tänkte skriva om hur svårt det kan vara att finna något som är intressant att skriva om. Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag kanske ska göra det sen...

För jag har nämligen en del annat som jag måste göra idag. Så kanske om jag hinner, lite senare, eller imorgon... då ska jag skriva om... om... ja vad var det nu? Jo om att det kan vara svårt att finna intressanta saker att skriva om. Så var det. Mitt minne är bra men kort.

Så... vad var det nu jag skulle göra först... hm... jo just det... först ska jag diska... suck...


Längtar såååååååå efter sommaren... Inte för att det har med ämnet att göra men ändå... längtar ihjäl mig efter värmen, grönskan och ljuset...

"De där lata bidragstagarna ska bort."

Ibland känns det väldigt kränkande att behöva ta del av vissa inskränkta människors åsikter. Det finns många som tror att det är hur enkelt som helst att få socialbidrag. Eller försörjningsstöd som det så fint heter. Det är det inte. För vissa kanske men inte för alla.

Nu ska jag inte gå in på detaljer, det är alltför beklämmande, men det som gör mest ont är att så många människor som inte vet hur man blir behandlad av F-kassan, Arbetsförmedlingen och socialtjänsten, anser att man är en börda för samhället, ett bihang som ska bort. Ungefär som blindtarmen. De vet ju inte varför man tvingas söka bidrag.

De drar alla över en kam. En del knäppstarar anser till och med att "den som inte arbetar ska heller inte äta". Men vi som inte orkar arbeta blir ju också hungriga. Vi har barn att ta hand om som behöver oss. Ska vi inte få äta för att vi inte arbetar? Vem ska då ta hand om våra barn när vi inte får äta? Ska de placeras ut hos de som arbetar då kanske... de som har rätt att äta... eller? För barnen måste ju få mat... Hm...

Staten sparar miljarder på indragen sjukersättning. Folket blir friskare. Jaha... jag har då inte sett att folket blivit friskare bara för att sjukersättningen dragits in för de som haft den länge eller för att folk nekats ersättning och utredningar oavsett sjukdomstillstånd. Tvärtom. Och där talar jag av egen erfarenhet. Enligt dem (F-kassan i första hand) så har ju inte arbetsförmågan med sjukdomen att göra alls. Har de ludd där hjärnan ska sitta kanske...

Politikerna vill att folk ska jobba och det tycker jag är okej. Det är bara det att det finns så många som faktiskt inte orkar jobba mer. Som har rätt att äntligen få ta det lugnt och försöka skaffa sig ett drägligt liv trots att hälsan inte är den bästa.

Jag läser varje dag i diskussionsforumet på SVT:s hemsida och blir varje dag lika störd på hur många inskränkta människor det finns. Självgoda, arroganta typer (oftast män) som aldrig varit sjuka eller arbetslösa och som inte kan förstå hur det känns att vara sjuk och inte bli trodd. Men en dag kan de också drabbas. De kan också bli akut sjuka och nekas hjälp. Och då sitter de där och kanske blir sedda som den där "late bidragstagaren".

Och nu ska den här "late" bidragstagaren gå och fixa sig lite mat. ;-)

The road goes ever on

The road goes ever on and on

Down from the door where it began.

Now far ahead the Road has gone,

And I must follow, if I can,

Pursuing it with eager feet,

Until it joins a larger way

Where many paths and errands meet

And wither then? I cannot say.

J.R.R.Tolkien