LYCKA
– Gunnar! Var har du lagt blomjorden vi köpte igår?
Monas röst är gäll. På verandagolvet har hon brett ut några dagstidningar i väntan på jorden. Gunnar suckar och går hasande ner i källaren.
– Gunnar?
– Jag kommer strax!
Han bär påsen med jorden uppför den smala trappan. Flåsande vilar han på översta trappsteget innan han går ut till henne. Idag har hon en av sina typiska sommarklänningar på sig och liknar ett vandrande tält. Det tjocka, ännu svarta håret har hon snott ihop till en knut högt uppe på huvudet. Omkring henne känns den välbekanta doften av svett, parfym och mint. I den ena klänningsfickan sticker den ständiga påsen med kola upp.
– Aha, där är du, säger hon och hennes runda ansikte lyser upp.
Gunnar ställer ner jordpåsen framför henne på bordet. Hon tar fram en kniv och skär upp plasten. Fuktig svart jord trillar ut på tidningarna.
– Så där ja, då var det dags då.
Hon gräver ner sina tjocka fingrar i jorden och Gunnar följer med blicken varje rörelse.
– Hur långt har du kommit med båten?
Hon rynkar pannan när hon pillar ner ett litet blomskott i en av krukorna hon radat upp.
– Jodå, den är snart klar. Det är bara en liten bit kvar som ska hyvlas och slipas, sedan är det dags att fernissa.
Han lämnar henne och går ner i trädgården. Tittar om det blir några smultron i år. Hängmattan gungar sakta i den varma vinden. Tänk om han skulle lägga sig i den. Bara en liten stund, han måste ju ner och hyvla. Om en vecka ska båten vara i sjön är det tänkt och det är ännu en del kvar att göra. Men Bengt, deras yngste, ska komma och hjälpa honom. Gunnar sätter sig försiktigt i hängmattan. Långsamt lägger han sig ner. Det går några minuter och han sluter ögonen för att stilla vaggas till sömns.
– Jaså, här ligger du!
Yrvaken kisar han och ser Mona luta sig över honom med jordiga fingrar. Hennes ögon är arga.
– Jag har stått och ropat på dig i minst fem minuter och så ligger du och sover. Det kunde jag väl begripa!
– Jag skulle bara vila en stund...
Ursäkten formas innan han hinner hejda sig. Mona skakar på huvudet och hårknuten darrar. Muttrande går hon sin väg.
– Ville du ha hjälp med något?
Klänningen fladdrar och vinden blåser upp den underifrån. Den liknar en ballong redo att lyfta när som helst.
– Äsch, jag kan göra det själv.
Hon sparkar till en jordklump som blivit kvar vid en av de nyrensade rabatterna. Ilskan börjar mullra nere i magen på Gunnar. Han måtte väl själv kunna få bestämma om och när han vill ta sig en lur! Munnen öppnar sig för att ropa, men stängs igen, ovan som den är att försvara, att säga emot. Han slänger benen alldeles för fort över kanten på hängmattan och håller på att stå på näsan i gräset. Det sticker till i bröstet. Händerna börjar darra och tungan blir torr som sandpapper. Trycket över bröstet ökar och han blir rädd. Förbannat rädd.
Blicken söker sig uppåt. Björkarna åker karusell. Med en tung duns ramlar han ur hängmattan. Hjärtat arbetar hårt och andningen kommer stötvis. Gunnar vill ropa på Mona men får inte fram ett ljud. Han sträcker ut sig i gräset och sakta lättar krampen i bröstet. Efter en stund slår hjärtat lugnare och han slappnar av. Gräset är för långt. Naturligtvis har han glömt klippa det fast Mona tjatat i flera dagar. Just nu struntar han i det och drar ett djupt och smärtfritt andetag.
En nyckelpiga spatserar högst uppe på hans stora mage. Den ser löjligt liten ut. Det luktar gott. Gräs och syren. Som i ultra rapid reser han sig, rädd för att återigen känna trycket i bröstet. Han borstar bort lite jord som fastnat i baken. Ilskan är för längesedan försvunnen. Kvar finns tacksamhet över att han kan resa sig upp och gå. Han kunde ha dött där i gräset och ingen skulle ha märkt det. Med kalla, lite darrande händer stryker han sitt tunna, vitnande hår bakåt och går.
På verandan står Mona och viker ihop de jordiga tidningarna.
– Vill du ha kaffe, undrar hon utan att se upp från sina bestyr.
– Ja, jag kan ta en kopp.
Tydligen har hennes ilska ebbat ut och hon har glömt. För den här gången. Om det som hände honom nyss säger han ingenting.
De dricker kaffet vid det renskrubbade verandabordet. Ingen säger något. Det enda som hörs är skedarna som klirrar när kopparna lyfts. På ett fat ligger några skivor sockerkaka. Gunnar tar en bit, delar den och stoppar ena halvan i munnen. Mumsande och med smulor i mungiporna iakttar han Mona. Hon har alltid dominerat deras liv. Det är alltid hon som bestämmer var, när och hur allt ska vara. Han har haft ett lugnt och tryggt liv med henne. Två pojkar och två flickor har de fått. Hon beklagade sig ofta när barnen var små och han borde nog ha hjälpt henne mer.
Sockerkaksbiten är uppäten och han sopar ihop smulorna som hamnat på bordet till en liten hög. Mona är fortfarande tyst. Han sträcker fram sina stora händer och rör vid hennes. De är nariga och naglarna är spruckna. Hon ser upp på honom med glada ögon, reser sig och går runt till hans sida av bordet. Med ett skratt trycker hon en torr men varm kyss på hans sockerkakssmuliga mun. De sitter tätt tillsammans och han känner doften av mint från påsen i klänningsfickan. Hon lägger ena armen om hans rygg.
– Tror du Peter kommer i sommar?
– Ja det gör han väl. Han har ju så långt lov. Någon gång kommer han säkert.
– Men han har blivit så stor. Går på party och är noga med hur han ser ut.
– Det är inget fel i det.
– Nej, nej, men det gör att man känner sig gammal.
– Vi är ju gamla vet du väl.
– Jo men jag vill inte känna mig gammal!
Gunnar ler åt hennes envishet och tittar på pelargonerna som står i prydliga rader.
– Nej nu måste jag nog gå ner och greja den där biten mahogny innan middagen.
Hon ler och gnuggar näsan mot hans skäggstubb.
– Synd att jag inte är ledig imorgon. Då kunde vi ha åkt ut till stugan ikväll eller till sjön och tältat.
– Det kan vi väl göra ändå.
– Nä. Jag börjar jobba sju.
En skarp telefonsignal sliter sönder stämningen mellan dem och Mona skyndar in för att svara. Gunnar hör hennes röst som mal därinne. Nej arbetet nere i källaren väntar. Innan han öppnar dörren och går ner ropar Mona;
– Bengt kommer imorgon och fernissar!
Han nickar.
– Bra. Säg till honom att ta med skruv, med stora huvuden. Jag glömde köpa igår.
Mona förmedlar genast hans befallning och börjar sedan fråga om barnbarnet. Gunnar går långsamt ner i källaren.
Det ligger ett fint täcke av damm från slipmaskinen nere i Gunnars verkstad. Slipandet har nästan bedövat hans öron. Därför märker han inte att Mona står i dörren och talar till honom. Inte förrän han vänder sig om och får syn på henne.
– Vad säger du? hojtar han.
– Har du blivit döv? Jo, jag sa just att Peter har åkt till något slags läger med ett par kompisar. Antagligen kommer han inte alls i sommar.
Monas ansikte påminner lite om en blodhunds. Det är hopskrynklat och hängigt av besvikelse. Den skarpa lampan lyser genom dammet.
– Han får väl göra som han vill, säger Gunnar som har fått tillbaka hörseln igen.
– Elisabeth och Bengt kommer i alla fall imorgon. De skulle ta med lille Magnus.
– Vem är det?
– Grannens lille pojke. Karlssons vet du väl. Hon fick barn nu i mars. De har lovat ta hand om honom några timmar på eftermiddagen.
– Ja då har väl du något att göra i alla fall.
Gunnar ler mot sin hustru. Om hon orkat skulle hon säkert ha velat haft fler barn efter Bengt, yngste sonen. Och utav deras fyra barn var det ännu bara två som gett dem barnbarn. Han lägger ifrån sig den fint slipade mahognyskivan och borstar av händerna.
– Hur längesedan är det jag talade om för dig hur mycket jag tycker om dig?
Mona tittar snopet på honom. Sedan verkar hon tänka efter.
– Det vet jag faktiskt inte. Men du brukar väl aldrig säga mycket. Och det har ju aldrig behövts.
Gunnar lägger armarna om henne. Hon är bred och han når nätt och jämt runt. Med en suck lutar hon sig mot honom.
– Vad ditt hjärta slår fort
– Gör det?
– Du har väl inte jobbat för hårt här nere?
– Äsch då!
Han tänker på stunden vid hängmattan.
– Men du skulle kanske ta det lite lugnare.
– Lugnare än så här kan det väl inte bli.
– Jag tjatar på dig ibland men...
– Ssch.
Gunnar håller om henne. Han sticker ner näsan i hennes halsgrop och njuter av denna varma kvinna som finns intill honom. Hon lyfter huvudet och ser på honom med blanka ögon.
– Vad är det? undrar han
– Inget särskilt. Jag är bara glad. Glad att jag har dig.
Sakta lösgör hon sig ur hans famn. Drar ena handen lätt över ögonen och går vaggande uppför trappan. Antagligen tänker hon börja med middagen. Gunnar ser efter henne. Slipdammet har lagt sig.
